I inledningen till det material som skickats ut inför extrakongressen slår man fast att ” Kongressen blir ett avstamp i det politiska utvecklingsarbetet. Diskussionerna på kongressen blir mycket viktiga för det fortsatta arbetet med att forma framtidspolitiken”. Därefter följer 30 sidor diskussion om vad partiet kan och bör göra, vad för slags parti Socialdemokraterna är och vilka utmaningar vi står inför. Det skulle kunna vara ett slagkraftigt dokument om det inte vore för att man i hög grad tycks sakna visioner.
Många av oss studenter har oberoende av vad vi läst kommit i kontakt med sociologen Manuel Castells. Med tjock pensel målade han tidigt upp bilden av ett nytt nätverkssamhälle, en ny slags arbetsmarknad, förändrade migrationsmönster och ett dussin andra företeelser som ligger inom ramarna för dagens globalisering.
När man läser kongressmaterialet får man en känsla av att partistyrelsen just läst a-kursen i internationella relationer och nåtts av den stora insikten om hur världen egentligen ser ut. I likhet med Castells pekar man ut ett antal faktorer som kännetecknar samhället vi lever i samtidigt som man undviker att dra några direkta slutsatser, utan att presentera några egentliga förslag till förändring. Alla ska ha det bra, några ska få det bättre, arbetsmarknaden måste förändras. Vem kan inte skriva under på det?
Jag hade hoppats på något mer. Vi har ett partiprogram. En idé hade varit att skicka ut det med kongresshandlingarna till samtliga ombud. En annan idé är att presentera ett schema för vad som egentligen ska hända under kongressen, mer än att valberedningen
s förslag ska klubbas igenom. Om det är en idépolitisk debatt man vill bana väg för räcker det inte med 30 sidor fluff. Det måste finnas något att kämpa för, en nerv, ett mål att drömma om och vägar som kan leda oss dit.
Malin Hanson, SSK och Libertas redaktion
