Vad vi i Partiet hvilja är ju som bekant ganska komplicerat. Vi känner potentialen i hela vår kropp, men meterologin tycks ständigt beskära Den skinande staden på berget med ingenting annat än dålig sikt och regn – vi kan bara hoppas att vi är på väg i någorlunda rätt riktning.

 

Men när det kommer till de tyska socialdemokraterna i Sozialdemokratische Partei Deutschlands (SPD) är saken egentligen ganska enkel. Vad de sedan flera år trängtat efter är inget annat än ett Befreiungsschlag. Att äntligen få kräla ur sin regering med de konservativa motbilderna, att lämna det senaste decenniets komplicerade partihistoria och –personage kvar i ormgropen, att få sparka leran av stövlarna och vem vet vart vägen leder sen? Vilka tankar kunde inte tänkas, vilka ord i rättan tid kunde inte sjungas ut, om man bara finge slå sig fri!

 

För ett år sedan såg detta stora språng också en stund ut att lyckas dem, när SPD valde en kandidat och partiordförande i Martin Schulz, som var ett nytt och oförbrukat ansikte, i ett parti som styrts av samma roterande, grånande och svullnande, ledargarnitur sedan Gerhard Schröders tid. Detta samtidigt som ju så mycket hände i Europa – inte minst i Tysklands eviga partner och spegelbild Frankrike, vars utveckling alltid följs noga och tillmäts stor betydelse i landet. Nog skulle revolutionen på andra sidan gränsen smitta av sig i alla fall ett litet grand, i ett parti som så trånade och formligen kippade efter regenerering och frisk luft?

 

När Schulz tid på ordförandeposten sedan blev allt med obegriplig för varje vecka som gick och när man med Verfremdung såg sig själva begå en helt meningslös valrörelse… Då var man väl därför ändå, någonstans i sin partisjäl, på det klara med att i alla fall den devisen skulle gälla som sade: Ingen återvändo! Kanske att de tyska socialdemokraterna inte visste stort mycket mer om sig själva än bara just detta, men de skulle i alla fall inte ännu en gång göra sig själva olyckliga. Det var man jetzt noch mal färdiga med!

 

Valresultatet blev ju sedan fenomenalt uselt på alla vis, men oppositionens frihet stundade och i detta fanns alltså trots allt en liten lycka för medlemsbasen.

 

Och detta är egentligen vad som finns att säga om vad de tyska socialdemokraterna ville, och vad de nog fortfarande vill och kommer att fortsätta vilja – att plötsligt är allt annorlunda, man slår näven i bordet och man har schvung i stegen igen, som då, den där gången, under Willy Brandt! Man har fina idéer, precis som man väl har fina idéer nu också (javisst!), fast liksom större, på något vis… Och när det rätta ögonblicket infinner sig, så kommer man helt bestämt att greppa tag i det.

 

SPD har haft förberedande samtal med de konservativa CDU/CSU, och tagit fram underlag och mål för formella koalitionsförhandlingar mellan partierna, något som partiet på sin kongress igår gav grönt ljus för med knapp majoritet. Anledningen till detta var knappast resultatet av dessa samtal, som i stort saknar alla visionära dimensioner, och ganska sömlöst kommer att ta vid där arbetet i deras gamla regering slutat. CDU/CSU är också sannolikt alldeles för hårt tillgångna i valet, och ansatta av högerpopulistiska Alternativ för Tyskland, för att gå med på några allvarligare eftergifter till socialdemokraterna i förhandlingarna framöver.

 

Nej, anledningen har med Omständigheterna att göra förstås, som allt annat.

 

Det tyska valresultatet från i höstas var lika förvirrat och svårbegripligt som det senaste svenska valet var för fyra år sedan, och väl sannolikt kommer att bli i höst igen.

 

Och vem vill väl egentligen ta ansvar för så tråkiga och gråmelerade förhållanden?

 

Ingen i Tyskland verkar faktiskt ha riktig lust att sätta sig i en regering (med miljöpartiet die Grüne, som glatt undantag utan mandat). Kristdemokraterna håller som vanligt stolen varm om så krävs, men detta utan all geist och entusiasm.

 

I politiken finns ju tyvärr inget heroiskt över svåra situationer, inget som i alla fall litegrann smeker egot när du tar kulan med din kropp and saves the day. Nej, sådana situationer innebär ju bara att alla alternativ är dåliga, och att efteråt så tackar ingen dig för det tråkiga resultatet och din trista uppsyn.  Låt oss därför bara konstatera, att i valet mellan ett nyval som riskerar att slå dem i ännu mindre bitar än i höstas, och en ny stor koalition med de konservativa CDU/CSU, som hotar att göra samma sak men med ett par års fördröjning, har den socialdemokratiska partiledningen nu alltså valt den långsamma döden.

 

Och man kan analysera detta, naturligtvis, men man kan också välja att bara betrakta Omständigheterna såsom de är, som leder dit ingen vill och slår krokben på alla förhoppningar och väl kommer fortsätta att göra oss alla olyckliga också framöver.

 

I sak, dock, är fortfarande ingenting klart!

 

En medlemsomröstning kommer att hållas i SPD, om vad koalitionsförhandlarna kommit fram till, och resultatet av en sådan omröstning är mer än ovisst. Även den tidigare koalitionsregeringen mellan CDU/CSU och SPD för fyra år sedan, var föremål för en sådan avgörande direktomröstning bland alla de socialdemokratiska medlemmarna, och det räknas som en av nuvarande utrikesminister Sigmar Gabriels stora segrar, att han som partiordförande lyckades baxa igenom denna.  De koalitionsförhandlingar man röstade om den gången räknades även som väldigt framgångsrika för SPD, med konkreta segrar som införandet av minimilöner. Sådana kommer sannolikt saknas den här vändan.

 

Det dåliga alternativ som valdes igår på SPD:s kongress, kan alltså lätt komma att vändas i ett annat ganska dåligt alternativ för SPD.

 

Det intressanta kommer som alltid vara vad som händer därefter – för något måste ju ändå hända till slut!

 

 

Olivia Skjöld

Skribent och serietecknare