Med en genuint nyfiken och oskyldig ton frågar jag mig om “vi” är redo för de påfrestningar en omställning till ett miljövänligt, ekologiskt, klimatneutralt, grönt samhälle ställer. Naturligtvis är det inte fråga om ett genuint val. Vi har inget val. Med nödvändighet måste var och en anpassa sitt leverne, men det är väl inte heller någon nyhet.

Tydligen är vi på väg mot något som i varje fall börjar likna en utfasning av kol, gas och andra fossila drivmedel, åtminstone om man ska tro det internationella etablissemangets optimism efter det nyligen avslutade klimatmötet i Paris. Passar det då med optimism? Även detta är ett frekvent avhandlat ämne för allehanda ledarskribenter som gärna gjort sig lustig över klimatmötet, såväl som över den sittande regeringen. Visst kan man, och bör man, vara kritisk mot hur regeringen har hanterat klimatfrågan hittills, särskilt hur den har uppmärksammats eller snarare den brist av uppmärksamhet som har gällt.

I vanlig ordning har flyktingfrågan stått i centrum, vilket knappast är konstigt med den extraordinära situation vi befinner oss i (på mer än ett sätt), men nog är det sorgligt och lär bli än sorgligare med Sverigedemokraternas och dess borgerliga falang och dessas uttalanden som fortsätter att eskalera åt ett allt mer oroande håll. Med tanke på det osannolikt korta och intensiva medvetande svenska medier besitter, och den oproportionerligt koncentrerade makt Stenbeck- och Bonnier-grupperna finns det nog med fog att bekymra sig för hur detta kommer påverka klimatpolitiken. Dagens Nyheter har gjort det minsta man kan be av en seriös dagstidning med en serie om dagens klimat och vilka konsekvenser den förda politiken har fått och kommer få.

En konkret åtgärd som visserligen förts upp på dagordningen mer än vanligt, men som riskerar att snart försvinna ur det mediala medvetandet är restriktioner som gäller ätandet av kött. Köttskatt. Det är en relativt enkel och effektiv del av ett botemedel mot de utsläpp och det matsvinn som råder. Samtidigt rör sig frågan om köttskatt längs en tidigare obekant konfliktlinje, den stöter sig mot en köttnorm som helt oreflekterat fått gro under det sena 1900-talet. När jag själv under hösten försökt närma mig en vegetarisk kost har den här normen blivit allt mer uppenbar, det gäller allt från BBQ-kvällar till julbord eller bara en avslappnad konversation där man desperat försöker hitta ett samtalsämne som inte skulle råka stöta någon.

Ser man på hur debatten ser ut idag, särskilt i diverse kommentarsfält (som jag helst hade undvikit), men även i fikarum, på bussar och med vänner, så ser det tyvärr dystert ut för Sveriges del. Naturligtvis dels för att det är få som är beredda att göra uppoffringar själva, men som jag ser det är det här enbart en liten del av problemet. En av de större tankemässiga hindren vi står inför är den cyniska uppfattningen om politikens roll i världsfrågorna, där det gång på gång upprepas att politiker bara är ute efter att gynna sig själva och att även om det finns någon som skulle vilja rädda världen från Armageddon så är de bara naiva och kan ändå inte påverka något. Damned if you do, damned if you don’t.

Men. Optimismen kanske trots allt ändå har anledning att växa till sig lite. Trots det “faktum” att våra folkvalda representanter bara vill gynna sig själva, och trots det att Kina, Brasilien och andra växande ekonomier MÅSTE se till sitt eget bästa först, så finns det idag ett klimatavtal som i vissa avseenden är mer drastiskt än vad de flesta hade trott. Även om Nicaragua inte hann opponera sig. Det viktigaste med avtalet är naturligtvis att det överhuvudtaget blev av. Om något så bekräftar det den förhoppning som fanns att vi kan bara vi vill.

Emil Fridolfsson

Libertas Redaktion