I onsdagens Uppdrag granskning avslöjades hur friskolor väljer bort stökiga elever. Trots att det strider mot både moral och skollagen själv. Ett välgjort reportage, men det kan vara läge att fråga sig om narrativet var särskilt trovärdigt. Foto: Agnes Lindström Bolmgren.
När högerpolitiker försvarar skolvalet hävdar de gärna att det gynnar social mobilitet. Barn som bor i socioekonomiskt utsatta områden ska kunna klättra genom att välja en bättre skola. Som riksdagsledamoten Hanif Bali (M) skrev på sin blogg: ”…jag har sett våra förorter, jag har börjat skolan i dem, jag har växt upp i dem och jag hatar dem. Jag kommer ägna hela min politiska kraft till få fler människor att göra samma resa som jag därifrån.” (en spinn-off på Göran Perssons sågning av Carl Bildt i partiledarduellen 1998). Valfrihetsreformer som det fria skolvalet, möjligheten att välja bort och välja rätt, är högerns svar på ojämlika förutsättningar.
När moderater pratar om likvärdighet menar de likvärdiga valmöjligheter. När socialdemokrater pratar om likvärdighet menar vi i utfall. Det är en viktig ideologisk distinktion. I den meningen var Uppdrag Gransknings reportage ett effektivt sätt att motbevisa den förstnämnda. Barn som potentiellt försöker sig på en klassresa genom det fria skolvalet möts av kalla handen. Skälet, för att citera privata Profilskolans förre VD; ”Vi måste skydda de fina barnen”.
Detta borde inte förvåna någon som är bevandrad i marknadens logik. Vinstmekanismer gör en sortering av barn efter deras klassbakgrund rationell, eftersom det spelar roll för skolresultaten och därmed skolans ersättning. Privata aktörer inom skola såväl som vård och omsorg gör stora vinster på att ”plocka russinen ur kakan”. Men om vi lägger alltför stor vikt vid detta faktum, hur motbjudande och lagstridigt det än må vara, hoppar vi ett steg i valfrihetens konsekvenskedja.
Det största problemet med det fria skolvalet är inte att skolor väljer bort elever, utan vilka elever (föräldrar) som gör ett aktivt val från första början. Flera forskare vid Stockholms Universitet konstaterar i studien ”Den svenska skolans nya geografi” att det fria skolvalet framförallt används av privilegierade grupper för att undvika kontakt med underprivilegierade grupper. Valfriheten förstärker klassklyftor. Den är inte ett verktyg för arbetarklassen, den blir ett sätt för bättre bemedlade att behålla sin särställning.
Berättelsen i UG om stökiga Alejandro som ville börja på ny kula i Täby är hjärtskärande. Men knappast representativ. Den återspeglar bara den amerikanska dröm som den svenska högern försöker göra till vår. Istället för att fälla en tår över att han inte fick en plats i Vittraskolan, slå ett slag för att inget barn ska behöva en plats där.
Elinor Odeberg
chefredaktör Libertas
