När Sverigedemokraternas och hatets historia diskuteras brukar diskussionen framför allt handla om deras band till 1980- och 90-talets skinheadsdominerade nynazism. Detta är dock bara en liten del av historien. Den moderna högerextremismens växte fram i en ohelig allians av ett kapitalistiskt etablissemang och en överklass med nazistiska åsikter som förenades i sitt hat mot socialismen och Palme, skriver Håkan Bernhardsson.

 

”Hands up!”, skriker pojken över redaktionsgolvet. Arbetet stannar upp, och allt blir tyst. Militärens stämplar lyser på den något för tunga revolvern i hans hand.

 

Vi befinner oss på den kommunistiska tidningen Ny Dags redaktion, 1931. De 17-åriga överklassönerna Karl Göran Edqvist, Wollrath Tham och Lars Olof Bergman, som känner varandra från Samskolan i Saltsjöbaden, är mitt uppe i ett försök att kidnappa kommunistledaren Hugo Sillén.

 

Ut ur ett sidorum på redaktionen kommer en A. Lindbeck som Dagens Nyheter beskrivit som ”en lång, kraftig karl, som nyss kommit från Chicago, där han haft åtskilliga nappatag med metropolens många gangsters.”. Karl Göran Edqvists militärrevolver riktas då mot Lindbeck, som lyckas vrida den ur armen på honom. Karl Göran Edqvists drar då upp en annan revolver, som Lindbeck också tar hand om. I bråket får Wollrath Tham en bläckflaska i huvudet, och hela redaktionen inklusive Hugo Sillén ger sig på pojkarna. Efteråt ursäktade sig Sillén med det borgerliga språket när han tackade gudarna för att pojkarna kommit undan med bara några spräckta näsor och en axel ur led: ”Hade här funnits en revolver, så hade nog en av pojkarna strukit med. Och vi hade inte kunnat göras ansvariga för en sådan åtgärd.”

 

Under de senaste åren har flera välskrivna och uppmärksammade reportage handlat om hur Sverigedemokraterna och den övriga svenska extremhögern gjort sig populära även i överklasskretsar. Men under 1900-talet i Sverige har detta snarare varit regel än undantag. Till en början stod de svenska överklassnazisterna på Hitlers sida, mot västmakterna, men efter kriget blev den hållningen omöjlig. Både i de slutna sällskapen och i de större och öppna nynazistiska organisationerna blev Sovjet och socialismen de stora fienderna, och USA:s klassiska kapitalism fick bli det nya ideologiska värnet mot öst. Även Sverige var på väg att bli en sovjetstat i extremhögerns ögon, och i synnerhet blev Olof Palme ansiktet för denna omvandling.

 

Karl Göran Edqvist och de övriga attentatsmännen kom undan med villkorlig dom. En tid senare skulle han komma att kombinera en karriär som direktör inom rederiväsendet med att vara ombudsman för den nazistiska Nysvenska rörelsen. Efter att ha förskingrat pengar från sitt företag flydde han 1944 till det nazistockuperade Norge, där han angav ett par medborgare, vilket ledde till senare fängelsestraff i Sverige igen. Under 1960-talet aktiverade sig Edqvist framför allt i den Carlbergska stiftelsen, som hade som mål att stärka en annan nazistisk organisation, Sveriges Nationella Förbund (SNF).

 

Sveriges Nationella Förbund var en av fem svenska medlemsorganisationer av det internationella nätverket World Anti-Communist League (WACL). WACL grundades i Taiwan som en anti-kommunistisk organisation för att motverka socialismens spridning. Namnet till trots var organisationen betydligt mer än bara antikommunistisk, utan blev snarare en samling för en internationell extremhöger, backad av amerikanska intressen. De latinamerikanska extremhögerdiktaturerna blev tidigt involverade, och exempelvis hölls kongressen 1976 i Pinochets Chile, under en tid då den chilenska säkerhetstjänsten hade Olof Palme på sina dödslistor. 1978 blev den brittiska nazisten och rasbiologen Roger Pearson ordförande för WACL.

 

Antikommunismen blossade upp ordentligt i Sverige under Vietnamkriget. FNL-grupperna fick en motpol i organisationen Demokratisk Allians, som dominerades av medlemmar som var aktiva eller hade en bakgrund i den konservativa studentrörelsen. Kortfattat var syftet att stödja USA:s inblandning i bland annat Vietnam och stoppa kommunismens framfart över världen. Tillsammans med SNF och tre andra svenska organisationer blev även Demokratisk Allians medlem i WACL.

 

* * *

 

“Bara för att Carl Bildt råkar vara medlem i Moderata Samlingspartiet, kan han ju sannerligen inte klassificeras som ‘höger’. Carl Bildt är bara en av många politiska vänsteropportunister, som av nån anledning tillåts husera fritt i Moderata Samlingspartiet. Vi som tillhör den verkliga högern, högern till höger om det vänstervridna och jämlikhetsgalna Moderata Samlingspartiet, vill verkligen inte se den tjusiga beteckningen ‘höger’ komprometteras av sådana namn som Carl Bildt”.

 

Citaten är från den tidigare styrelsekollegan till Carl Bildt i MUF:s Stockholmsdistrikt, Carl G. Holm, i den stockholmska studenttidningen Gaudeamus. På 1970-talet började han arbeta för näringslivet genom föregångaren till dagens Företagarna och var aktiv i Demokratisk Allians Stockholmsförening. 1973 var denna C-G Holm ordförande för WACL:s ungdomsdel under kongressen i London. Vid den tiden var Ku Klux Klan, det italienska fascistpartiet MSI och den kroatiska Ustasja-rörelsen medlemmar i WACL.

 

Efter en schism med Demokratisk Allians försökte C-G Holm genom en splittring och namnkupp ta över huvudförbundet genom att hans förening Farsta demokratiska förening skickade en ansökan om att registrera namnet för den nationella organisationen när detta blev möjligt med hjälp av en ny lag. Kuppförsöket misslyckades och i samband med att han därefter blev utesluten lyckades han ändå sno med sig förbundets kassa till sin nya falang. I en skrivelse med anledning av kuppförsöket och utbrytningen beskrev Demokratisk Allians hur nazistiska och fascistiska grupper försvårat deras arbete. C-G Holm polisanmäldes i samband med striden om kassan.

 

Farstaföreningen hade tre styrelsemedlemmar, varav en var C-G Holm och en var en medlem i Nordiska Rikspartiet (NRP), som vid den här tidpunkten, var den mest aktiva nynazistiska grupperingen. Några NRP-aktivister utförde under natten mellan den 1 och 2 juni 1974 en rökgranatattack mot en biograf som visade Det våras för Hitler och en rökgranatattack mot Demokratisk Allians föreningslokal där det hölls ett nattmöte. Attacken mot den senare lokalen ledde till att en person som var aktiv i Demokratisk Allians fick behandlas med respirator. I polisutredningen visade det sig att det var NRP-medlemmen i C-G Holms Farstaförening som hade gett nynazisterna sina rökgranater.

 

En blivande grundare för Bevara Sverige Svenskt (BSS) dömdes för rökgranatsattackerna. En annan blivande grundare för både Bevara Sverige Svenskt och Sverigedemokraterna, Leif Zeilon, fanns vid detta tillfälle med i majoritetsfalangen i Demokratisk Allians.

 

Senare 1974 blev C-G Holm anställd på Industriförbundet, som var industriföretagens branschorganisation innan de slogs ihop med Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF) och blev dagens Svenskt Näringsliv. Där arbetade han på förbundets samhällspolitiska avdelning. Samtidigt som han började på Industriförbundet startade han Stiftelsen Contra tillsammans med några andra kuppmakare från Farstaföreningen, som gav ut en tidskrift med samma namn.

 

Tidskriften Contra, med mottot “För frihet – mot socialism”, kom att bli en gemensam plats för alla krafter som ville motverka socialdemokratin och kommunismen, det vill säga en plats både för nyliberaler och nynazister. Exempelvis skrev den av Timbro anställde Peter Stein om Public Choice-skolan i Contra. I samma nummer skrev nazisten Knut Wallqvist från Nysvenska rörelsen till försvar för apartheidregimen och diverse andra högerdiktaturer.

 

Men samröret mellan den nynazistiska extremhögern och Timbro skulle visa sig vara betydligt tätare än så. C-G Holm arbetade för att skriva över namnrättigheterna för sin tidigare tidning under tiden i Demokratisk Allians, Opinion för frihet, till Timbro. C-G Holm gick så långt som att författa en skrivelse till patentverket om att Timbro fick överta namnrättigheterna till tidningen Opinion, som nu skulle byta namn till Opinion för marknadsekonomi.

 

Det kapitalistiska etablissemanget skydde inga medel mot att bryta socialdemokratins makt i Sverige. Att nynazismens och nyliberalismens framväxt råkar sammanfalla är inget sammanträffande, snarare hör de ihop både organisatoriskt och ideologiskt. Tydligast blir denna enade front mot socialismen i Timbros samröre med nazister i tidskriften Contra och genom Carl G. Holm.

 

Särskilt hamnade Olof Palme och arbetarrörelsen i skottgluggen. Dels hade konflikten en ekonomisk dimension, i att socialdemokratin på den tiden faktiskt på allvar utmanade kapitalintressena genom exempelvis löntagarfondsförslaget, och Sverige var i allmänhet under den perioden förmodligen världens mest jämlika land någonsin. Men dessutom skapade Olof Palmes engagemang för fred och internationell solidaritet en direkt front mot alla nationalister. Särskilt sved Sveriges åtaganden för fred och nedrustning i närområdet, som extremhögern tyckte var ett sätt att lägga sig platt för Sovjetunionen i öst.

 

* * *

En sen novemberkväll 1985 rusar ett gäng skinheads på tre latinamerikanska ungdomar i Gamla stan i Stockholm. ”Turkar! Mördare!” ropade de när de jagade ungdomarna, som till slut blev rejält misshandlade. När polisen kom till platsen vittnade de om en rik ungdom som verkar ha varit gruppens ledare. Denna var Carl Lundström, som ärvt 80 miljoner kronor från sin far som sålde Wasabrödskoncernen. Carl kom senare att finansiera flera partier och politiska projekt på extremhögerkanten och bland annat försökte han kuppa Skattebetalarnas förening 2005 för att få in sverigedemokrater i styrelsen, som skulle få föreningen att likställa invandringen med höga skatter. Men denna novemberkväll var Carl Lundström ute och letade bråk med sitt skinheadsgäng som han lärt känna genom Bevara Sverige Svenskt (BSS).

 

BSS var den egentligen första organisationen som letade sig långt utanför den traditionella överklassen. En av ideologerna, Christopher Jolin, som för övrigt deltog på WACL:s kongress i London 1973 tillsammans med den tidigare nämnda C-G Holm, började sin karriär som en hyllad författare inom den breda högern. Hans debutbok Vänstervridningen i Sverige – ett angrepp på vänstervriden massmedia fick omdömet att ”Jolin är förtjänt av hela nationens tacksamhet” i Svenska Dagbladet.

 

En av huvudpunkterna i Bevara Sverige Svenskt var det väldigt simpla budskapet. Det handlade inte om någon hel ideologi utan om att stoppa den utomeuropeiska invandringen till Sverige. De drog med sig en helt ny generation aktivister genom skinheadskulturen (vars ursprungliga värden förvridits till nynazistiska). BSS importerade sina aktivistmetoder från brittiska National Front, och genomförde främst sin aktivism i arbetarområden, vilket blev en framgångsrik strategi.

 

Överklassnazisten som stormade Ny Dags redaktion när det begav sig, Karl Göran Edqvist, kom 1979 att ge ut sin Palmehatiska bok Land du förskingrade med hjälp av BSS, som även sålde den under en längre tid.

 

* * *

 

Medborgerlig samling (som dagens uppstickarparti tagit namnet från) bildades 1964 som en form av valteknisk samverkan för de borgerliga partierna i Skåne. Planen var att de borgerliga partierna skulle kunna begränsa Socialdemokraternas makt om de gick samman och inga röster gick till spillo. En av de invalda i riksdagen för Medborgerlig samling var Bertil Rubin, en lokal aktiv centerpartist i Malmö. Hans moderparti, Centerpartiet, gillade dock inte hans upptåg, som hade skett utan partiets godkännande, så Bertil Rubin blev vilde i riksdagen. 1968, efter att Bertil Rubin åkt ur riksdagen bildade han sedan Framstegspartiet, en svensk version av de anti-statliga och pro-kapitalistiska, högerpopuliska systerpartierna i våra grannländer.

 

När vi jämför dagens Sverigedemokraterna med de motsvarande partierna i exempelvis Norge och Danmark nämner somliga hur exempelvis det norska Fremskrittspartiet är helt väsensskilt från Sverigedemokraterna på grund av Fremskrittspartiets skilda rötter. Detta är dock en sanning med modifikation. I Sverige grundades nämligen SD:s direkta föregångare Sverigepartiet genom en sammanslagning mellan det svenska Framstegspartiet och BSS i slutet av 1980-talet. Framstegspartiet drogs isär i landet och var på sina håll som ett lokalt missnöjesparti. Den starka Stockholmsfalangen behöll dock sin nynazistiska och antikommunistiska prägel in i slutet, bland annat genom sitt rättframma Palmehat även efter mordet.

 

Sverigepartiet visade sig vara ett dödfött projekt. Medlemmarna i de två grundande organisationerna BSS och Framstegspartiet var inte riktigt beredda på varandra. Efter att ha imploderat i interna strider bildade några av männen från BSS-tiden Sverigedemokraterna i stället. På kort sikt lyckades de inte få någon vidare skjuts i opinionen, och stödet från näringslivets sida hade för tillfället avtagit. En helt annan folklig och antisocialistisk rörelse lyckades vinna större delen av utrymmet vid den här tiden, nämligen Ny demokrati.

 

Den tidigare nämnda knäckebrödsarvingen Carl Lundström var dubbelorganiserad i Framstegspartiet och BSS, men strax efter att Bert Karlsson och Ian Wachtmeister skapat Ny demokrati hoppade han på det partibygget i stället, eftersom det var mer lovande. Carl Lundström är för övrigt i dag en så stark Sverigevän att han de senaste 10 åren varit skriven i Schweiz för att slippa undan att betala skatt i Sverige.

 

Ian Wachtmeister arbetade under slutet av 1980-talet på den av Svenskt näringsliv stödda tankesmedjan Den nya välfärden, där Bert Karlsson hade blivit bekant med hans tankar och arbete. Bert Karlsson blev det folkliga alibit för partiet med ett av de mest ambitiösa nedskärningsprogrammen i Sveriges historia. Av Ny demokratis 25 riksdagsledamöter titulerade sig häften som direktörer och riksdagsgruppen hade bara en arbetare, Johan Bouvin. När partiet allt mer började svänga åt det främlingsfientliga hållet blev det Johan som skickades fram att föra partiets talan inom frågorna. Även Ny demokrati kom att implodera under den särskilda perioden världen befann sig i under 1990-talet.

 

De sista åren före sin död agerade Ian Wachtmeister rådgivare åt Sverigedemokraterna.

 

* * *

 

Tillbaka till samtiden. När den vikarierande partiledaren Mattias Karlsson talade för den urkonservativa studentföreningen Heimdal i Uppsala 2015 beskrev han “hur viktigt det är att “rebranda” konservatismens varumärke: bryt med nidbilden av unga akademiska män i monokel som dricker punsch. Man måste “tjuvkoppla sig förbi” arbetarklassens fördomar om konservatismen som en ideologi för de besuttna, och nå den breda befolkningen. Massinvandringen och mångkulturalismen är inte roten till allt ont i samhället, utan symptom på frånvaron av ett konservativt perspektiv i politiken”,  från ett reportage i Svenska Dagbladet.

 

Även i dag finns lever alltså klassmedvetandet i extremhögerkretsar – de har hittat ett sätt att vinna brett stöd för ren högerpolitik och ojämlikhet, men med en folklig framtoning. Innerstadsvänstern och det liberala etablissemanget vet det inte själva, men de hatar det svenska folket och folkligheten mer än de hatar överklassens finsalonger. Sverigedemokraterna har alltså med klassiska medel skapat en konflikt som gynnar dem: . Den huvudsakliga kritiken mot Sverigedemokraternas nuvarande ledning är ju inte att de gick med i en förlängning av ett pro-kapitalistiskt, näringslivsunderstött projekt med det ursprungliga målet att krossa socialismen. Inte heller nämner många att de fyras gäng svetsades samman under högborgerliga former i Lund. Snarare hakar vi för ofta upp oss på partiets oborstade yttre både idag och i början av 1990-talet. Detta är en historisk parentes inom den svenska extremhögern som inleddes när BSS tog efter den brittiska nynazismens arbetsmetoder.

 

Att högerextremismen drivs av arbetargrabbar utan framtidsutsikter är vår samtids mest destruktiva myt. Myten är en kopia av Hitlers utmålande av sig själv som en nolla, som blev framgångsrik först genom nazismen. Halva Mein Kampf går ju ut på att beskriva Hitler som en förlorare i sitt tidiga liv, vilket också blivit vad som sedan gått till historien. Både fascismen och nazismen lyckades genom primitiva nationalistiska argument engagera arbetarklassen för försvar för storföretagarintressena, vilket gör loserfasaden så passande. Den maskerar deras avsikter perfekt. På precis samma sätt har Trump lyckats vinna stora delar av USA till en politik som gynnar hans vänner New York-miljardärerna. Deras grannar i den newyorkska intelligentian drog nämligen konfliktlinjen mot landets alla “losers” snarare än mot miljardärerna, och Trumpväljarnas känsla av upproriskhet mot eliten är därför förståelig.

 

Den moderna högerextremismen är tvärtom skapad av och för överklassen som ett motdrag mot arbetarrörelsens tidigare folklighet. När det kapitalistiska etablissemanget skapade monstret Sverigedemokraterna med grund i BSS principer om att aktivera arbetarklassen så visste de precis vad de gjorde. Målet var att krossa socialismen. För tillfället verkar de ha lyckats. Men dagen då vänstern avväpnar dessa myter har vi en hel värld att vinna.

 

Håkan Bernhardsson