Jag är kroniskt sjuk. Jag har varit det sen jag gick på gymnasiet. Det är en del av den jag är. Det är en stor anledning till att jag gjort de val jag har gjort i livet. Självklart vill jag också läsa på universitetet. Det har jag alltid velat. Och det är inget jag tänker välja bort bara för att jag har systemet emot mig.
Min kandidatexamen i Kulturgeografi klarade jag mig igenom bara på grund av ren envishet och till stor del en ovilja att acceptera verkligheten. Jag sov tretton till sexton timmar om dygnet, pendlade en dryg timme enkel väg och lyckades producera en riktigt bra uppsats under min sista termin i Göteborg. Efter det bestämde läkarna och jag att det var dags att göra något radikalt. Jag hade haft inflammation i tjocktarmen i nästan ett år, men gått i skolan hela tiden. Så i april opererade jag bort tjocktarmen och fick stomi. Jag sköt upp min vidare utbildning en termin för att jag skulle kunna möjliggöra för mig själv, och samhället att ha ett fortsatt produktivt liv, jag rehabiliterade mig själv. Jag har ju ingen sjukpenning, eftersom jag är student och har använt min tid utanför universitetet till att samla kraft nog att klara av studier på hundra procent. Jag hade inte ännu fyllt 29 år. Och jag tänker inte ge upp allt jag kan uppnå, för att kroppen säger emot.
Studierna har nu lett mig vidare till Lund. Här läser jag en master i Humanekologi. Jag läste en termin här. Trivdes. Lärde mig mängder. För att inte min utbildning skulle drabbas allt för mycket av mina fysiska begränsningar valde jag att planera in operationen för nedläggandet av stomin vid jul. Så den tjugonde december gjorde jag återigen en stor bukoperation. Det stötte till lite komplikationer och jag fick ligga kvar över julafton. Jag valde alltså studierna före en jul med min familj, och hela perioden fram till föreläsningarna började igen så ägnade jag mig åt olika former av individuell rehab. Jag kunde inte bära när jag kom ner till Lund, så min far körde ner mig från Tjörn och lassade min frys full med mat. Annars hade det inte gått. Det ihop med näringsdrycker på recept.
Det har varit OK efter den senaste operationen. Jag har inte kunnat äta ordentligt, men det kan jag acceptera för jag vill ju faktiskt leva mitt liv och gör det hellre lite halvdant än inte alls. Men för ett par veckor sedan föll allt samman igen. Jag är mitt i en 15 poängskurs i en av profilkurserna i mitt program. Jag borde söka praktikplats för nästa termin. Tentamen på denna kurs är ett grupparbete. Min oförmåga drabbar även mina kamrater. Och jag är inne på dag nio på Skånes Universitetssjukhus i Malmö. Med en mage som inte vill äta. Med en hjärna som inte vill tänka. Med en vilja att göra massor. Utan ork och energi.
Jag är nu sjukanmäld till försäkringskassan. Det är 30 dagars karenstid som student. Jag är sjukskriven. Men inget i detta system hjälper mig att klara av mina studier. Eftersom den enda som drabbas av situationen som jag befinner mig i just nu är jag. Det är jag som missar föreläsningar. Det är jag som kommer efter mina kursare. Det är jag som inte klarar av att läsa mer än en halv sida på en timme. Det är jag som drabbas. Och det finns inget jag kan göra, eftersom systemet är så här. Systemet låser mig in i en situation där jag blir stressad vilket gör att jag bara blir sjukare.
Vårt socialförsäkringssystem i kombination med hur universitetet är organiserat skapar en situation där studenter som jag inte får möjligheten att delta på lika villkor. Och allt jag vill är att få gå på föreläsningarna, lära mig nya saker, och omsätta detta till verklighet. Men inte.
Klara Strandberg, LSSK
Pluggar Master of social science in Human Ecology – culture, power and sustainability vid Lunds Universitet
