Foto: Urban Andersson.
Just nu är Jimmie Åkesson och hans lakejer ute på turné. I samband med detta och i samband med SD:s annonser i landsortstidningar, i brevlådor och på Stockholms tunnelbana, har det återigen väckts en debatt om vem som ska ha rätt att yttra sig i den politiska debatten, och hur en ska markera sin avsky på bästa sätt.
Låt mig vara tydlig. Det här är ingen lätt fråga. Men att SD överhuvudtaget existerar är inget problem i sig. Jimmie Åkesson och hans rövarband hade förmodligen, med eller utan riksdagsplatser, suttit någonstans och tryckt på sina rasistiska åsikter, muttrat över vem som är svensk, vem som har rätt till hälsa och arbete, vilka som tack vare födseln allena är lite bättre än alla. Det är deras rättighet att muttra.
Problemet är att folk faktiskt kan tänka sig att rösta på Sverigedemokraterna. Varför tyr sig så många i västvärlden till frälsningsläror och rasistiskt humbug? Vad beror det på då?
Betyder det att vi till viss del misslyckats som samhälle?
Ja, kanske. Men misslyckandet kom inte när Sverigedemokraterna kom in i riksdagen. Misslyckandet kom i så fall tidigare än så.
De senaste årtiondena har tänkare världen över funderat över begreppet postpolitik och exkludering, att bristen på stora ideologiska målsättningar i kombination med en ökad individualisering och utfrysning leder till att man tappar tron till poltiken, sin egen framtid och till det gemensamma.
Detta i kombination med ökade klassklyftor, en skola i förfall och ett nedmonterande av den allmänna välfärden blandar en farlig cocktail som inte är värdig ett demokratiskt samhälle.
Den enda folkrörelse som har de verktyg som krävs för att på allvar och på ett ansvarsfullt sätt ta itu med dessa problem är socialdemokratin. Jag är övertygad om det. Det är därför jag är socialdemokrat.
Därmed inte sagt att ord och idéer är tillräckliga.
SD:s politik är populistisk, den är söndrande och den går helt och hållet ut på att ställa svaga människor mot varandra. Det är viktigt att komma ihåg, och då är det extra viktigt att vara tydlig med sin klassanalys och att kunna se patriarkala, rasistiska och socioekonomiska strukturer istället för att bara blunda för dem, som så många högerut gör för att få världen att passa in i sin ”smidiga” marknadsliberala ideologi.
Men vi kan inte ha ett samhälle där några godtyckligt kan sitta och bestämma vilka som ska få taltid, vem som har rätt och vem som har fel. Detta är dock ett resonemang som riskerar att bita sig själv i svansen. Är det inte rätt att exkludera politiker som har som mål att exkludera andra? Är det rätt att nazisterna i SvP ska få använda demokratin när deras mål är att montera ned den?
Mitt svar på den frågan är lika enkelt som det är frustrerande. Det går faktiskt inte att exkludera. Du kanske kan stoppa politiska möten, censurera tidningar osv, men en idé går inte att sopa under mattan. Du kan inte blunda för en valsedel.
Att däremot samlas och vända SD ryggen vid deras möten anser jag är ett alldeles utmärkt sätt att visa sitt engagemang. Det är en tydlig signal till SD-ledaren. Det är att säga: ”Du representerar inte mig. Du exkluderar mig.”
Vi kan tala hur mycket som helst om hur vi ska bemöta dessa åsikter. Men jag är övertygad om att det rätta sättet är att just bemöta. Här anser jag att exempelvis bloggen ”Inte rasist men…” gör ett alldeles utmärkt arbete. Genom att syna argument i en idéanalys och samtidigt avslöja de öppet rasistiska åsikterna inom SD och granska dessa antidemokrater så kan vi stärkas i en gemensam tanke, i en gemensam röst: Nu får det fan vara nog!
Vi kanske vill tänka att vi har kommit långt, att bara för att kalendern visar en högre siffra varje år så skulle vi automatiskt bli ett bättre samhälle och att vi har kommit bort från trångsynthet, rasism och sexism, som någon form av evolution. Men så enkelt är det givetvis inte.
Vi får aldrig tro att mänskligheten gör framsteg bara för att tiden tickar. Sådana tankar är förpassade till förlegade filosofier, och vi gör oss själva en otjänst varje gång vi säger ”Det är ju 2014, har vi inte kommit längre?”.
Folkbildaren Carl Nordström, sade en gång att ”I en demokrati så är okunnigheten en landsförrädare”.
Låt oss minnas att vårt samhälle var konstruerat på ungefär exakt samma sätt under en väldigt, väldigt lång tid. För ungefär 100 år sedan började vi på allvar att tänka tanken om det okränkbara människovärdet. Det var inte ett själsligt människovärde, likt det religionen kunde erbjuda. Det var ett socialt och politiskt människovärde, och när vi började ty oss till de idéerna, och att låta alla bestämma över det gemensamma framtiden, då började samhället också så sakteliga bli bättre.
Att Socialdemokraterna profilerar sig som ett feministiskt och antirasistiskt parti räcker inte. Faktum är att dessa värderingar redan är inbyggda i den socialdemokratiska ideologin och i tanken om alla människors lika värde.
Men socialdemokratin har aldrig kunnat presentera sexiga, snabba lösningar. Vi vet bättre. Vi vet att det solidariska samhället måste byggas upp, sten för sten, tum för tum. Långsiktigt tänkande är ingen svaghet, det är vår största styrka. Att fortsätta bygga ut välfärden, ta itu med arbetslösheten och bostadsbristen, att återuppbygga trygghetssystem som arbetslöshetsförsäkringen, bättre barnomsorg, tydliga insatser med en jämställdhets- och jämlikthetstanke gynnar hela folket, hela samhället.
Just därför är våra idéer och våra åtgärder Jimmie Åkessons största fiende.
Karl Anders Lindahl
studerar idéhistoria vid Södertörns högskola
