I veckan blossade debatten om vinster i välfärder upp ordentligt, efter Uppdrag gransknings avslöjande om missförhållanden inom det privata välfärdsföretaget Hälsans förskolor. Berättelser om hur barn gick hungriga, hur de endast fick knäckebröd och vatten till mellanmål och en lunch som bestod av någon slags slö soppa, förfärade oss som tittade. Tankarna gick till William Goldings ”Flugornas Herre”, och en förskola där det inte finns några vuxna, och där barnen springer runt i kaos med nedbajsade blöjor. Den lilla mat som fanns kanske snarare för tankarna till Charles Dickens ”Oliver Twist”. (no, you can NOT have some more)

 

Självfallet så är det inte såhär fruktansvärt inom all privat välfärd, men på Hälsans förskola så blottas en känslig kapitalistisk nerv. Det handlar om en samhällssyn som skiljer sig från det gemensamma ansvarstagandet, och där kortsiktighet och vinst blir som skygglappar på företagen.

 

För vad finns det egentligen för ansvar, när förskolan delas upp i mindre privata enheter?

 

Till exempel så kan de privata företagen ska inte ta ansvar för att upprätthålla statusen på välfärdsjobben.

 

Varför skulle de intressera sig för det? Det är ju inte deras syfte, deras uppgift är att gå med vinst.

 

Men flera blivande pedagoger på Sveriges högskolor och universitet fick sig säkert en tankeställare där framför teven. Vad är det för yrke man ger sig in i? Håller den viktiga pedagogiska uppgiften på att förvandlas till ett yrke som vilket annat, med vinstkrav, besparingar och effektivitetshets?

 

Och barnen? Har dessa små barn gått från att vara vår framtid, det viktigaste vi har, till att bli kunder? Komponenter i ett borgerligt experiment där antingen svarta eller röda siffror angör kvaliten? Det verkar inte bättre.

 

Men när de ansvariga för detta svineri ställts mot väggen så har vi även där sett ett typiskt högertänk.

 

När personal och föräldrar har klagat så har företagets höjdare skyllt ifrån sig på just personalen, på pedagogerna, på kockarna, på praktikanter och dåliga mellanchefer.

 

Detta slingrande kan låta som ren feghet, men i själva verket är det en härskarteknik som går ut på att ställa människor mot varandra, att utöva en företagsmässig tyranni där självkritiken försvinner och misstänksamheten tar över. ”Du ska inte vara fackombudsman för personalen”, fick verksamhetschefen ”Eva” höra när hon klagade. Fanns barnen ens med i ekvationen? Och var fanns respekten för pedagogerna? Inte i vinstintresset i alla fall.

 

Strax innan jul så ställde sig Almega (där Hälsans grundare, folkpartisten Bijan Fahimi sitter i styrelsen) frågan ”Klarar sig välfärden utan entrepenörer?” i seminariet ”Snäll rebell”, som samtidigt var en lansering för en privatiseringsvurmande bok med samma namn (läs mer här).

 

I den paneldiskussion som arrangerades, fanns på ena sidan tre teoretiserande vänstermän iklädda kostymer, i den andra ringhörnan fanns tre stycken otroligt härligt karismatiska kvinnor i färgglada kläder som alla hade drivit privat välfärd utan att gå speciellt mycket med vinst, men som skapat en bättre, billigare och mer effektiv välfärd än vad deras kommunen på deras hemorter hade lyckats göra.

 

Det här hårdvinklade upplägget är ju självklart skrattretande, men samtidigt är det ju precis så Almega vill få den privata välfärden att framstå. Här finns inga vinstintressen, här finns bara sympatiska tanter som har synat kommunernas ineffektivitet och som vill göra skillnad. Denna typ av positiv privat välfärd finns också. Här måste det finnas en rättvisa, bra privata aktörer ska inte svartmålas i onödan, men Uppdrag Granskning visar även på en annan bild, där barn far illa och där skattebetalarna står för notan.

 

Men hur är det då med valfriheten? Mår kunden (barnen) dåligt så är det väl föräldrarnas fel, de skulle ha uppmärksammade den dåliga servicen, investerat bättre? Ja, en pappa i reportaget berättar att med långa väntetider så går det inte att byta förskola hipp som happ. Dessutom är denna marknadsliberala mall, som ska kunna sättas på allting, tillgång och efterfrågan, ytterst cynisk att applicera på barn. Ska små barn vara en del av detta experiment, och i så fall till vilket pris? Är ett barns 3-4 första år i livet, med dålig mat, flera förskolebyten och näringsbrist ett pris vi vill betala för den borgerliga friheten?

 

Även för personalen, prekära vikarier och kockar som inte kan sova på nätterna så är valfriheten ofta en illusion, med tanke på den enorma reservarmé av arbetslösa som står till förfogande för vinstjagande företag, och med tanke på hur kylig vardagen är för den som står utan arbete.

 

”Det finns brister inom kommunal välfärd också!”, hör man ofta från privatiseringsivrare. Ja, visst finns det brister i det kommunala. Skillnaden är dock att i tanken om det kommunala så finns idén om att klaga och förbättra utifrån behov, inbyggt i systemet. En styrka som finns i det gemensamma, och som även bör genomsyra socialdemokratin överallt i samhället, är självkritiken. Socialdemokratin är ju inte bara ett politiskt parti, det är en livsstil, som helt bygger på att världen inte är perfekt, att man aldrig får bli nöjd.

 

I och med att stat, kommun och landsting utgörs av oss alla, tillsammans, så måste vi alla ta vårt ansvar att göra samhället bättre på alla plan. Vi blir bättre för att det är rätt, för att vård skola och omsorg är viktigt, för att det är detta system vi har valt för att respektera människovärdet och för att skapa ett värdigt samhälle, inte för att vi vill se en ekonomisk vinst.

 

Om denna tanke får råda i samhället, istället för inbillat isolerat entreprenörskap, så skulle vi inte behöva privata aktörer, precis som vi inte hade behövt det fria skolvalet om vi hade haft en jämlik och väl fungerande skola.

 

Kronor och ören är naturligtvis inte ointressanta för kommunala aktörer, men när det tillåts att bli den enda drivkraften (som uppenbarligen är fallet hos Hälsans förskola) då håller vi på att tappa något viktigt i vår syn på människor och hur vi vill att samhället ska vara. Välfärd är inte välgörenhet, det är ingen affärsverksamhet, det är ingen experimentverkstad. Välfärd är rättvisa. Glöm aldrig det.

 

Denna situation är ohållbar. Med en klump halsen såg jag i reportaget hur kocken Emerson nekades att vara solidarisk, hur han tvingades laga dålig mat åt förskolorna. Detta är en del av ett mönster, det är ett system med prekära vikarier, sparkrav och ett allomfattande entreprenörstänk, från vaggan till graven. Aftonbladet har inlett en omfattade granskning, och enligt dem så ”haglar” tipsen in.

 

Precis som personalen på Hälsans förskolor så vänds vi mot varandra, i ett samhälle som inte bara ökar klyftorna, utan även sliter folk isär.

 

Vi måste sluta låta dessa skojare spekulera i vår välfärd. Annars så kommer vi att låta tanken om det gemensamma ansvaret övergå till en business som vilken annan, och jag kan lova att vi förlorar oss själva på vägen.

 

Karl-Anders Lindahl

Studerar idéhistoria vid Södertörns Högskola