Kära kamrater,

Den politik som socialdemokraterna nu har åtagit sig att genomföra kan aldrig vara en politik för alla människors lika värde. Den överenskommelsen som nu ingåtts mellan vårt moderparti och tre andra partier kan aldrig ta oss närmre den socialdemokratiska samhällsvisionen, ett samhälle där människan och demokratin prioriteras ovanför marknadskrafter och vinstjakt. Januariavtalets emfas på stärkandet av konkurrensen framför främjandet av solidariteten i vårt samhället kan endast och kommer endast att leda till en fortsatt segregering och fragmentisering av vårt samhälle, där den som redan har stärks på bekostnad av den som inget har.

Nyliberal politik spär på marknadens inflytande över samhället och på marknaden är inte alla människor lika mycket värda. De som anses mindre värda i marknadens ögon är människor med psykiska och fysiska funktionshinder, människor med bristande språkkunskaper och människor som faller utanför den samhällsnorm som marknaden anser generar den högsta avkastningen. Den politik som finns i överenskommelsen spär på konkurrensen i vårt samhälle, och istället för att omfamna varandra i en solidaritetens kram kommer nu människorna i vårt samhälle att stångas ännu hårdare i jakt på status och lönecheckar. Det är i kölvattnet av detta stångande som den kraft som vi säger oss vilja bekämpa frodas och växer sig stark, nämligen rasismen.

Likt en ulv i fårakläder har Annie Lööf förtäckt sig till en frihetens apostel utsänd av storföretagen med målet att bekämpa staten och vårt gemensamma ägande. Enligt Annie Lööf är det endast konkurrens och frånvaro av gemensamt ägande som kan leda till frihet och jämlikhet. Men i ett samhälle där alla konkurrerar är ingen fri. Det som alltid skiljt socialdemokrater från borgare är vår vilja och ambition att bygga ett samhälle i solidaritetens och samarbetets tecken, men i takt med att vi allt mer har kommit att anamma den nyliberala verklighetsbeskrivningen så har skiljelinjen mellan oss och borgerligheten blivit allt mer diffus. Jag är rädd för att denna diffusa skiljelinje riskerar att beröva vårt parti på sitt existensberättigande, ett händelseförlopp som det redan finns för många exempel på runt om i Europa.

Medan jag har full förståelse för de kamrater som väljer att dra en lättnadens suck över det faktum att regeringskrisen nu har fått en tillfällig lösning som dessutom medför fortsatt socialdemokratiskt inflytande så vill jag framhäva vikten av att denna lättnadens suck aldrig får utmynna i en nöjdhetens passivitet. Det är här vårt kära förbund kommer in i bilden, aldrig någonsin har behovet av en “röd kil i den grå massan” varit så stort som nu. Endast med en vital och högljudd studentrörelse kan vi tillsammans knuffa socialdemokratin i rätt riktning. Den riktning där samarbetet och demokratin premieras framför konkurrensen och vinstjakten. Organiseringens tid är nu. Upp till kamp!

Martin Pudaric
Ordförande i Lunds Socialdemokratiska Studentklubb.