Förstår man något ska man kunna förklara det på en servett, lär den bortgångne docenten i teoretisk fysik, Hans-Uno Bengtsson, ha sagt. Jag tänker på det när jag läser Noam Chomsky, propagandans makt: samtal med David Barsamian. Noam Chomsky må vara lingvistiker, mediaforskare och fullblodsintellektuell, men till synes utan ansträngning sammanfattar han omdebatterade frågor knivskarpt utan att för en sekund trassla in sig i akademiskt fikonspråk. Nedanstående passage är ett svar till David Barsamian som frågar varför Chomsky kallar tredje världens skuldkris en ideologisk konstruktion.
“En kapitalistisk princip som ingen vill uppmärksamma säger, att om jag lånar pengar av dig är det mitt ansvar att betala tilbaka och din risk om jag inte gör det. Det är den kapitalistiska principen. Men ingen tänker ens på den möjligheten.
Anta att vi följde den. Ta Indonesien som exempel. Just nu krossas dess ekonomi av det faktum att landets skuld uppgår till något i stil med 140 procent av BNP. Spåra skulden bakåt! Det visar sig att låntagarna var kanske hundra eller tvåhundra personer kring den militärdiktatur som vi stödde och deras kompisar. Långivarna var internationella banker. En stor del av den skulden har nu socialiserats av IMF, vilket betyder att skattebetalarna i de nordländer som finansierar IMF blir ansvariga.
Vad hände med pengarna? Man berikade sig, även om det förekom viss kapitalexport och utveckling. Men de personer som lånade pengarna är inte ansvariga för lånen. Det är Indonesiens folk som måste betala. Och det innebär ett liv under förkrossande sparprogram, svår fattigdom och lidande. Det är ju en hopplös uppgift att betala av ett lån som man inte har tagit.
Hur är det med långivarna? De är skyddade mot risk. En av IMF:s viktigaste funktioner är att ge gratis riskförsäkring åt personer som lånar ut och investerar i riskabla lån. Räntan är hög vilket motiveras med den stora osäkerheten, men man behöver inte stå risken eftersom den har socialiserats. Den har på olika sätt överförts till skattebetalarna i nord via IMF och andra metoder, såsom Bradyobligationer. Hela systemet går ut på att låntagarna befrias från ansvar. Detta överförs till den utarmade befolkningsmajoriteten i deras egna länder. Och långivarna är skyddade mot risk. Sådant är ideologiska val, inte ekonomiska.
Det är faktiskt värre än så. Det finns en internationell rättsprincip som tänktes ut av USA för över hundra år sedan när det ‘befriade’ Kuba, vilket betyder att det erövrade Kuba för att hindra att landet självt befriade sig från Spanien 1898. På den tiden, när USA erövrade Kuba, upphävdes Kubas skulder till Spanien med det högst rimliga argumentet att skulden var ogiltig, eftersom den hade påtvingats Kubas folk utan dess samtycke. Den principen erkändes senare som internationell lag, åter på initiativ från USA, som principen om ‘odiösa’ skulder. Skulder gäller inte om de har påtvingats med våld.
Tredje världens skuld är odiös. Detta har till och med erkänts av USA:s representant i IMF, Karin Lissakers, en internationell ekonom som för några år sedan påpekade, att om man tillämpade principerna om odiös skuld skulle det mesta av tredje världens skulder helt enkelt försvinna. Alla sådana beslut är ideologiska. De är inga ekonomiska fakta. Det är ett ekonomiskt faktum att pengar lånades och att någon äger dem, men vem som äger och vem som tar risken är maktbeslut, inte ekonomiska fakta.”
