Madeleine Bengtsson från Libertas skriver om en av kapitalismens vidrigaste konsekvenser: arbetsplatsolyckor. Utgångspunkten är gårdagens dödsolycka i Luleå.
Det har gått lite mer än fem år. Men ännu minns jag den där morgonen på redaktionen på Sveriges Radios lokalstation i Borås. Vi fick larm om en dödsolycka på Sundolitt, ett mellanstort företag i Vårgårda som producerar frigolit. Det var bara nån timme kvar av nattskiftet och nygifta Samir Terzic, som snart skulle få sitt andra barn, var stressad. En maskin krånglade, igen. Vant klev han in i maskinen för att åtgärda felet, något han gjort flera gånger. Men strömbrytaren till maskinen fungerade inte just idag och maskinen var fortfarande igång.
Samir klämdes ihjäl av en maskindel och hittades livlös av sina arbetskamrater. Jag kände honom inte, men vi bodde bara ett par hus ifrån varandra. Jag greps av en chock som svår att förstå och grät hela förmiddagen. En kollega fick göra inslaget, fast att det var jag som kunde Vårgårda bäst.
Hur kunde olyckan ske? Hur kan det finnas sådan orättvisa att någon, som offrar så stor del av sitt liv på att göra sitt jobb, ska behöva dö på sin arbetsplats?
Varje år dör 52 personer i på sina arbeten, en i veckan. I går dog två. På SSAB i Luleå dränktes två män i stenkolstjära. Svart, varm, tungflytande sörja.
2011 exploderade en av Nordkalks kalkugnar, också i Luleå. 19-åriga Gustaf Seppelin Solli och 23-åriga Johan Löfroth som arbetade med att rengöra ugnen fick tusengradig glödande kalk över sig. Kalken brände deras hud och åt sig in i deras organ. När en arbetskamrat skulle hjälpa Gustaf in i hissen och tog tag i hans arm, släppte huden som en gummihandske. Idag lever Gustaf, men har svåra brännskador över i stort sett hela kroppen. Johan överlevde inte. Till skillnad från Gustaf andades han in och fick kalk i lungorna som förstördes. Ett enda andetag skiljde mellan liv och död.
I nyutkomna reportageboken ”Döden på jobbet” undersöker journalisten Elinor Torp svensk arbetsmiljö utifrån olyckan på Nordkalk och det är ingen rolig läsning. Fram tonar en bild av hur allt fler företag anlitar oerfaren, ung bemanningspersonal när farliga, oattraktiva jobb ska utföras. Sverige som en gång varit världsbäst på arbetsmiljö har idag knappt resurser att utreda arbetsplatsolyckor som i många fall snarare borde betecknas som brott. Arbetsplatsolyckor som fram till 2006 stadigt minskat har de senaste åren ökat igen.
Det är för jävligt att det inte satsas mer på arbetsmiljöarbete och att så få ansvariga döms. Det är skrämmande hur timvikarier på bemanningsföretag är de som får ta smällen när företagen måste vinstmaximera. Men det räcker inte att med mer forskning, fler kontroller eller förbud av bemanningsföretag. Det är det ekonomiska systemet, kapitalismen som är orsaken och problemet. Om vi inte hade vinstkrav, odemokratiska ägandeformer och konkurrens skulle vi ha tid att göra arbetsplatser säkra. Ingen skulle känna sig så desperat att den tar livsfarliga jobb för att få mat på bordet.
Dödsfallen i arbetet är kapitalismens vidrigaste konsekvenser. Inte nog med att människor tvingas offra tid, hälsa och mervärde – vissa måste dessutom offra sin liv för profiten.
Sundolitt tog på sig ansvaret för Samir Terzics död, fick 2 miljoner i företagsbot och har betalat skadeståndsersättning till hans familj. Men Samir, Johan och de två männen i Luleå kan kapitalismen aldrig ersätta.
Madeleine Bengtsson,
Ordförande Borås S-studenter
Libertas
