För några år sedan, när jag satt i styrelsen för Göteborgs socialdemokratiska högskoleförening (GSHF) ansvarade jag för att skicka ut kallelserna inför årsmötet. Det gick väl rätt smärtfritt vad jag minns, men några dagar senare fick jag ett väldigt märkligt samtal eftersom mitt nummer stod med i kallelsen till de som hade frågor. En relativt ny medlem ringde med en oerhört ursäktande ton och sa att hen skulle missa årsmötet av nån jätteviktig anledning jag inte kommer ihåg. Sedan fick jag frågan om det gick bra att fortsätta vara medlem i föreningen trots att man inte kom på mötet, och jag fick förklara att absolut – så länge du betalar din medlemsavgift, men kom jättegärna på nästa aktivitet osv. Det hela var lite lustigt då, men medlemmen ställde bara en helt uppriktig fråga.

 

 

I dag har vi en rätt slapp inställning till medlemskap. Kom på ett möte, fika lite, säg något eller var tyst och gå sedan hem utan att diska koppen efter dig. Eller gå en massa påkostade utbildningar och åk på konferenser utan att sedan aktivera dig i föreningen. Eller allra helst: bli medlem utan att komma på några möten alls så får min förening några fler ombud på kongressen och lite mer pengar från SSU.

 

 

Över huvud taget är dagens massmedlemskapskultur bara viktig för föreningarna eftersom partiorganisationen och förbunden valt att prioritera den. Pengarna från A-lotterierna kommer ju rörelsen tillhanda ändå och skulle lika gärna kunna fördelas efter någon helt annan princip. Självklart behöver vi medlemmar för att både utveckla organisationen och politiken. Men är inte 15 aktiva medlemmar i alla praktiska hänseenden bättre än 150 pappersmedlemmar? Särskilt då medlemsavgiften är avskaffad i flera sidoförbund och har en avtagande betydelse även i partiet.

 

 

Kanske får vi bättre närvaro och mer verksamhet genom att börja ställa lite jävla krav på aktivitet, oavsett om det betyder fysisk närvaro eller ej? I alla fall motsvarande krav som i det vanliga, sociala livet. Om någon kompis säger nej varje gång jag frågar om vi ska hitta på något, eller bara inte dyker upp, så slutar jag ju till slut fråga. Om jag alltid bjuder någon på kaffe utan att någonsin få något tillbaka slutar jag nog till slut att bjuda. Vi ställer dagligen uttryckliga eller tysta krav på vår omgivning och våra vänner. Både för andras skull och för att det åtminstone ska framstå som att vi värdesätter oss själva en aning.

 

 

* * *

 

 

Ni vet när socialdemokratiska politiker råkar göra något klandervärt? Hur dömda de blir av allmänheten och i medierna för att… ja, de är ju sossar, och såna ska ju alltid vara så jävla präktiga. Och när det händer tycker de flesta i rörelsen att det är så orättvist att det förväntas mer av socialdemokrater än t.ex. människor på högerkanten.

 

 

Vad håller ni på med? Allmänheten uppfattar att vi är redigare människor än andra och media reproducerar denna bild. Du kan lita på den där ordentliga vännen när du behöver hjälp med något förtroligt, precis som att du kan lita på att det socialdemokratiska kommunalrådet alltid har invånarnas bästa för ögonen. Det är ju fantastiskt. Om något borde vi snarare göra allt för att upprätthålla detta ideal, och i högre grad försäkra oss att medlemmar som missköter sig lämnar sina uppdrag.

 

 

I 1910-talets socialdemokratiska riksdagsgrupp var 84 procent nykterister, och min mamma har beskrivit hur hon så sent som på 1980-talet undvek att dricka ett glas vin till lunch om hon skulle på en SSU-aktivitet senare samma eftermiddag. Och för de rörelseaktiva som tvärtom drack alkohol var det länge nästan förbjudet att dricka ur gröna ölflaskor, eftersom glasbruken sägs ha tagit in strejkbrytare 1909 som inte klarade av att blanda godset till en brun ton. En relativt stor del av den svenska arbetarlitteraturen är ju tillägnad beskrivningar av kollektiva, sociala bestraffningar mellan arbetare mot dåligt individuellt beteende, för att upprätthålla goda ideal.

 

 

Nu menar jag så klart inte att vi alla ska börja bete oss som nyktra, avhållsamma helgon med hundra procent rena brottsregister och utan betalningsanmärkningar. Nej, sup och ligg runt bäst ni vill om ni gillar sånt, och låt framför allt folk bli aktiva även om de har ett tvivelaktigt förflutet eller några obetalda räkningar. Men kasta ut sossar om de sysslar med en enda procent av något i stil med Ulf Kristerssons bostadsfiffel, Carl Bildts smutsiga affärer i Ryssland och Sudan eller Annie Lööfs spel med festnotorna från van der Nootska palatset.

 

 

* * *

 

 

Det sista förslaget på krav handlar i slutändan om att återta makten över samhället till rörelsen. För att kunna vara delaktig i det politiska samtalet behöver du faktiskt känna till vissa grundläggande begrepp och analysverktyg. I annat fall överlåts hela makten över även den socialdemokratiska politikutvecklingen till policyprofessionella tjänstemän från medelklassen.

 

 

Arbetarrörelsens bildningstradition har delvis sin bakgrund i att arbetarna såg ett behov av en teoretisk grund för att ta över makten över samhället och ekonomin. Ekonomin är förvisso ännu inte helt vår, men samhället i övrigt har vi ju i flera avseenden erövrat. Men i dag har varenda liten småkommun så invecklade styrsystem att den nye socialdemokratiske nämndledamoten knappast förstår vad hen beslutar om.

 

 

Vi borde börja ställa krav på att medlemmarna studerar de klassiska tänkarna och håller sig á jour med samhällsutvecklingen och nya idéströmningar. Men även på att de ska lära sig grunderna för politisk styrning, kommunal förvaltning och hur ideella organisationer fungerar. Precis som med vaccin handlar bildning dessutom inte bara om hur du som individ ska stärkas. Din omgivning kommer att få ut mer av att diskutera med dig om du, förutom dina erfarenheter, också kan bidra med nya resonemang och intryck.

 

 

* * *

 

 

Är kraven på medlemskapet som hittills framförts hittills i texten helt orimliga? Är de till och med elitistiskt trams?

 

 

Jag skulle vilja vända på frågan. Hur rimligt är det egentligen att låta medlemmar överlåta sitt politiska inflytande till de få med tillräckligt starka messiaskomplex för att engagera sig eller tillräckligt starka karriärintressen inom rörelsen för att skaffa sig en samhällsvetenskaplig utbildning? Hur trovärdigt blir det att föreslå åtgärder för ett bättre liv och uppförande för befolkningen i stort när vi inte har ordning på oss själva eller varandra?

 

 

Det kan finnas skäl att, utan att gå till överdrifter, överväga nyttan för partiet och samhället av dagens snälla medlemsskaps- och återvärvningskultur. Vi skulle kunna börja med att ställa lite krav på medlemskapet i partiet. En inaktiv medlem vet inte vad hen går miste om. Men framför allt står rörelsen och faller med medlemmarnas engagemang.

 

 

Håkan Bernhardsson

 

GSHF