Kan man vara kristen och feminist? Eller går islam och feminism att förena?

Det var ett tema till en paneldebatt under helgens feministiska forum i Malmö.

Något skeptisk och nyfiket äntrade jag den lilla salen på Sofielundsskolan. Framför mig satt fem kvinnor, alla med en tro och en feministisk övertygelse. Hur går det ihop? Hur ska man förhålla sig till de patriarkala texterna? Varför ska man tro? Och vad ska feminismen med de religiösa samfunden till?
Frågorna haglade från publiken och panelen kändes många gånger som intryckta i ett hörn, anklagade för alla religionernas kvinnoförnedring. Efter ett tag slog de mig att religionen är som vilken institution som helst med patriarkala strukturer och precis som samhället i övrigt måste de normerna ändras. Svenska kyrkan eller islamska samfund är inte statiska utan i takt med samhället så utvecklas det också, om än lite långsammare. Att då som feminist lämna kyrkan eller andra samfund åt ”tokarna”, exempelvis kvinnoprästmotståndare, är som att lämna över all rätt att tolka religionen och ett mer humanistiskt och feministiskt synsätt försvåras. I Sverige finns det en konflikt mellan höger och vänster, att då lämna över det demokratiska systemet till borgarna är helt orimligt. Samma diskussioner kan föras inom religiösa samfund.
Visst var de fem kvinnorna ibland något uppgivna och tyckte att förändringarna gick lite väl långsamt, men tron hjälpte dem i deras politiska arbete för ett mer humant samhälle. Och det är väl inget fel i det, styrka kan vi alla behöva ibland i vår kamp mot orättvisor.