Det är kanske inte bara sverigedemokrater som bör portas från fackförbund. S-studentklubben Sapere Audes Andreas Petersson funderar ett steg längre. Foto: ILGWU

I skrivande stund, och sedan ett tag tillbaka, har en debatt pågått kring huruvida sverigedemokrater ska kunna erhålla fackliga förtroendeuppdrag inom Landsorganisationen i Sverige. Idag pryds även de borgerliga ledarsidorna av denna borgerlighetens kamp för sverigedemokraters ”rättigheter”. För de som ständigt initierar diskussionen tycks vara just borgerligheten – de som egentligen inte heller har, eller bör ha, något med fackets interna eller organisatoriska diskussioner att göra.

Än mer märkligt är att borgerligheten när det kommer till att ta kampen för SD-politikers rätt att få förtroendeuppdrag i LO verkar betrakta LO som någon form av allmän egendom, när det i själva verket är medlemmarna själva i förbundet som bestämmer stadgarna genom ombud på kongresser. Stadgar som alltså står i strid med SD:s idégrund. Dessutom kan man fundera över hur många av dessa borgerliga debattörer som själva är medlemmar i LO, och som ändå tycks känna ett behov av att sätta sig över LO:s medlemmar i frågan om de ska behöva representeras av sverigedemokrater eller inte.

Ska en borgare då kunna väljas till förtroendeuppdrag i facket? Det är en diskussion som känns minst lika relevant som om sverigedemokrater ska kunna det. Det vet nog borgerligheten, och kanske är det därför den nu reagerar som den gör? Borgerligheten är ju den som står som motpart vid förhandlingarna.

I konfliktlinjen mellan arbete och kapital är det vi socialister som representerar arbetarklassens intressen, och borgerligheten som söker kväva desamma. I diskussionen framförs alltid att sverigedemokrater helt enkelt inte skriver under på grundprincipen om alla människors lika värde. Men gör borgerligheten det då? Den förordar ju att upprätthålla ett system av klassamhälle, kraftiga löneskillnader, bostadssegregation, tror på ett system där direktörer tjänar 60 gånger mer än arbetare, sänker skatter för dessa rika och tycker helt enkelt inte om det jämlika.

Vi tror på alla människors lika värde – på riktigt – och söker därför med vår politik att utjämna de klyftor som fortfarande finns människor emellan, medan borgerligheten darrandes inför vad vi skulle kunna hitta på febrilt arbetar för att befästa detta ojämlika system. Är det då rimligt att ha företrädare – vilket även gäller för sverigedemokrater som i någon mening även de företräder borgarklassen med deras tydliga ställningstagande för kapitalet i riksdagens omröstningar – som i grunden arbetar emot LO:s, socialdemokratins och resten av arbetarrörelsens i någon mening gemensamma visioner? Visioner som alltså, för att förtydliga, med all säkerhet aldrig kommer att basuneras ut på SvD:s ledarsida.

Om någon undrar varför klyftorna inte är utjämnade, varför 0,1 procent av jordens befolkning kan äga mer än vad hälften av alla människor på jorden gör, så är borgerligheten svaret. Är det då rimligt att borgarklassens representanter även ska representera arbetarklassen?

Alexander Petersson

Sapere Aude