Kampen om Olof Palme – kampen om framtiden

XP_olof-palme

Varje år kring Olof Palmes dödsdag den 28 februari öppnas ett litet fönster i arbetarrörelsen. Bilder från avslappnade besök på arbetsplatser och i tredje världen letas fram. Dansande formuleringar om socialism, solidaritet och gemenskap väcks till liv och möter nutiden i plågsam kontrast. Men det är inte först och främst ett fönster mot det förflutna som öppnas, det är inte lukten av unken gammal vind vi känner. Tvärtom är det vi som är instängda och doften av andra möjligheter, av ett annat samhälle, som sipprar in. Trots att uppmärksammandet av dödsdagen väcker sorg och melankoli, är det många som samtidigt lyser upp och känner stolthet.

 

Men alla är förstås inte förtjusta. Som Katarina Bungerfeldt skriver på Libertas 28/2 finns det alltid ett påbud om att vi borde lämna Palme bakom oss. Det motiveras från högerhåll med att han var kompromisslös och arrogant, och med att hans demokratiska ideal bara var en fasad bakom vilken diktaturvurmen doldes. Dessa anklagelser förekommer också inom socialdemokratin, till exempel i ett förbluffande magstarkt uttalande av Göran Persson återgivet av Bungerfeldt, eller när tre s-märkta exambassadörer skriver att de inte vill tillbaka till en tid när vår statsminister hyllades i Moskva.

 

Det finns också ett annat sätt att avfärda Palmes potentiella inflytande eller betydelse, ett sätt som jag menar är mycket mer utbrett idag och mycket mer förrädiskt än den öppna kritik Katarina Bungerfeldt belyser. Det handlar om att successivt stöpa om Olof Palme så att han bättre passar den nutida samhällsdebatten. Detta sker genom att stora delar av hans politiska projekt förtigs, medan andra överdrivs eller omtolkas. Särskilt tydligt blir detta kring den 28 februari, när fönstret står på glänt och många vill undvika att det öppnas på vid gavel.

 

Snabbt skyndar sig ledande socialdemokratiska företrädare att försäkra att det de gör ligger helt i linje med förvaltandet av Palmes arv. Välanvända och alltid lösryckta citat dammas av. Politik är att vilja och det får inte finnas vi och dem. På motsvarande sätt rycks Palme loss från den rörelse som formade och drev på honom. Den försvinner i periferin och kvar står den skicklige statsmannen.

 

Namnkunniga socialdemokrater och liberala experttyckare är överens om att Palme främst var pragmatiker, snarare än en målmedveten ideolog. Det tycks också ha blivit väldigt viktigt att poängtera att mordet inte hade något med politik att göra, och att det inte finns mer att säga om det. Som ett mantra upprepas dessutom att ingen av oss kan ha en aning om vad Palme skulle ha tyckt om olika saker idag. Det är dock alltid underförstått att det inte skulle ha varit det han tyckte när han levde.

 

I ett klipp från Aktuellt ser jag Mona Sahlin debattera Olof Palmes arv med Daniel Suhonen. Med nästan komisk precision prickar Sahlin in ovanstående exempel. Hon får det till och med att framstå som en helt öppen fråga huruvida Palme skulle ha varit kritisk till vinster i välfärden, och övergår sedan raskt till att istället prata om EU. Hon betonar också att Palme inte bara brydde sig om klass, utan också om ”andra normer” [sic!], men missar förstås att nämna att Palme såg kampen mot rasism och kampen för jämlikhet mellan könen som en del av ett större socialistiskt samhällsbygge.

 

Såväl framhävandet av Palmes pragmatism som att vi inte kan veta vad han skulle ha sagt idag bidrar till att göra honom okontroversiell, eftersom en död pragmatiker går att tolka lite som man vill. Han blir en lerklump som kan formas efter behov, och täljs sedan fram som en ganska ofarlig figur. Och tolkningsutrymme finns naturligtvis. Varje människa är mångfacetterad och komplex. Varje människa är också en produkt av det samhälle hen lever och verkar i, och rent bokstavligt är det omöjligt för oss att veta vad någon som lämnat jordelivet skulle ha sagt eller gjort.

 

Därför är alla framträdande politiker genom historien föremål för strid om eftermälet, men egentligen är det förstås hur deras gärning och idéer ska få påverka framtiden som står på spel. Olof Palme blir, genom vår tidsmässiga och känslomässiga närhet till honom, en särskilt viktig sådan projektionsyta där olika politiska intressen bryts mot varandra. Men just för att han är så nära oss vet vi faktiskt väldigt mycket om honom, förmodligen mer än om någon annan av våra bortgångna ledare. Det innebär att det finns tolkningar och analyser som är mer rimliga än andra. Om vi inte accepterar det havererar allt till att vara precis lika troligt och lika rimligt som någonting annat.

 

I samband med trettioårsminnet har tidningen Statsanställds intervju med Olof Palme, den sista han någonsin gav, spridits i sociala medier. Han får där flera frågor om sin syn på den offentliga sektorns framtid. Palme svarar bland annat att “Den offentliga sektorn är ett väsentligt uttryck för ett samhälles civilisationsgrad. Utbildning, post- och teleservice, omsorg om barnen, sjukvård på lika villkor för alla, det är ett mått på hur civiliserat ett samhälle är.”

 

Att utveckla den offentliga sektorn var en av hans huvudambitioner inför det annalkande 90-talet. Som Katarina Bungerfeldt lyfter fram kritiserade han också den alltmer dominerande liberala ekonomiska politiken, och varnade för vad som skulle hända med klasskillnader, social trygghet och solidaritet om högern fick makten i Sverige. Exemplen är många på hur Palme formulerade sig knivskarpt kring företeelser som då bara kunde skönjas men som vi nu lever med fullt utvecklade.

 

Självfallet är skarp retorik inte samma sak som skarp praktik. När det gällde att vara mer radikal i visioner än i dagspolitik skiljde sig Palme inte från de flesta andra ledande arbetarrörelseföreträdare. Och givetvis är det rimligt att anta att också han skulle ha påverkats av de starka krafter som förespråkade privatiseringar, av den ekonomiska krisen eller förändringar i omvärlden. Antydningar om detta finns till exempel i intervjun för Statsanställd. Att den svenska socialdemokratin på sikt skulle ha utvecklats ungefär som den i övriga Europa är också mycket mer sannolikt än att den skulle ha gått en helt annan väg, om bara Olof Palme fått leva. Att påstå något annat är antingen önsketänkande eller uttryck för en idealistisk uppfattning om samhällsutveckling.

 

Men är det verkligen rimligt som Mona Sahlin och andra hävdar, att vi på grund av Palmes pragmatism och för tidiga bortgång inte kan veta någonting om vad han skulle ha tyckt idag? Är det till exempel troligt att Olof Palme skulle ha förkastat sin övertygelse om att en fungerande offentlig sektor gör ett samhälle civiliserat, och istället börjat betrakta avregleringar, valfrihet för vinstdrivande bolag och skattesubventioner för köp av tjänstefolk som det som frigör människor? Skulle han ha tyckt att inte bara Kentucky Fried Children utan också Vårdaga AB var framtidens melodi? Kan vi verkligen inte ha en aning om sannolikheten för det?

 

Verkar det troligt utifrån det vi vet om honom att han skulle ha ställt sig bakom USA:s bombningar av Afghanistan och Irak? Är det rimligt att anta att han helt utan strid skulle ha låtit Bert Karlsson tjäna miljoner på ensamkommande flyktingbarn? Att han skulle börjat inleda alla anföranden och intervjusvar med “Jag har varit tydlig med…”, eller upprepa samma två-tre dödstrista och fördummande meningar oavsett fråga, som vår tids politiska mode påbjuder?

 

Olof Palme var 59 år när han mördades. Han hade verkat och formats under nästan ett helt livi det socialdemokratiska samhällsbygget, i kritisk symbios med den tidens nya sociala rörelser. Om han hade levt idag skulle han ha varit 89 år. Hur många i Palmes generation av ledande partiföreträdare som fortfarande är i livet tycker att politiken och samhället utvecklats åt rätt håll? Hur många socialdemokrater i den åldern överhuvudtaget? Inte ens Kjell-Olof Feldt kan undvika att låta som en radikal kritiker idag.

 

Det finns tolkningar och hypoteser som är mer rimliga än andra. Allt är inte, som Mona Sahlin hävdar i Aktuellt, lika godtyckligt och bara en spegling av önskningarna hos den som talar om Palme. Ett sådant relativistiskt synsätt gynnar bara de som vill avideologisera och ofarliggöra honom, och därmed snabbt dra igen det där metaforiska fönstret.

 

Vad spelar det för roll? tänker säkert någon. Det kan kanske tyckas ganska betydelselöst vad som sägs om en död statsminister. Men låt oss inte glömma att det faktiskt är vår framtid det handlar om.

 

Kristin Linderoth
Doktorand i genusvetenskap, socialdemokratisk debattör och skribent

Share

5 thoughts on “Kampen om Olof Palme – kampen om framtiden

  1. Greetings! I’ve been following your weblog for some time now and finally got the courage to go ahead
    and give you a shout out from Austin Texas! Just wanted to say keep up the good work!

  2. Today, I went to the beachfront with my kids. I found a sea shell and gave it to my 4
    year old daughter and said “You can hear the ocean if you put this to your ear.” She placed
    the shell to her ear and screamed. There was a hermit crab
    inside and it pinched her ear. She never wants to
    go back! LoL I know this is completely off topic but I had to
    tell someone!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *