Simon Andersson från Libertas skriver om den borgerliga historieskrivningen som präglar vårt samhälle. Han menar att arbetarrörelsen tjänar på att synliggöra klasskillnader och maktrelationer. 

I skolan får vi lära oss, att historia handlar om kungar och härskare, på något sätt kopplade till olika årtal och platser. Olika individers handlingar eller idéer har resulterat i vissa händelser. Inte sällan finns i detta inneboende värderingar om rätt och fel. Det finns ett otal exempel: Gustav Vasa enade landet, Hitler erövrade Europa, Stalin inrättade Gulag och kommunismen är en ond ideologi. Kalla kriget var en kamp mellan goda demokratiska länder och onda kommunistiska diktaturer. Dessa påståenden antas vara sanningar, men är egentligen präglade av en borgerlig och/eller idealistisk syn.

Jag vågar påstå att den allmänna historieskrivningen är borgerlig, då den försöker framställa olika skeenden som resultat av personliga konflikter mellan makthavare. Istället för människors sociala och ekonomiska förhållanden, alltså materiella förhållanden, har vi kommit att intressera oss för kungarnas strävan efter makt över stora landområden under medeltiden, eller hur vissa vetenskapsmän skulle ha förändrat hela samhället.

Historien om alla hittillsvarande samhällen är historien om klasskamp, som en välkänd tysk gubbe lär ha sagt. Det är möjligen tillspetsat, men i historiematerialismen finner vi en trovärdig metod att tolka samhällsförändringar. Dvs, ständiga motsättningar mellan samhällsklasser är det historiska drivmedlet.

Det pågår ständigt en kamp om historien, eller tolkningen av den. Historieskrivningen är ingen sanning skriven i sten, den präglas alltid av olika intressen som gynnas på olika sätt av just sin vision. Kontrollerar vi det förflutna så har vi också makt över framtiden.

För ungefär hundra år sedan gick startskottet, bokstavligt talat, för första världskriget. Idag framställs starten som en ren tillfällighet; en serbisk nationalist råkade skjuta en österrikisk hertig och sedan råkade det bli världskrig. Hela tiden granskas detaljer istället för att se till krigets faktiska orsaker, att det skedde en medveten upprustning och nationalistisk yra i de europeiska stormakterna. Kriget var också ett sätt att ställa arbetare mot arbetare, alltså splittra den internationella arbetarrörelsen, något som sällan nämns i de borgerliga historieböckerna. Kanske visar världskriget en alltför rå bild av den förödande imperialismen, som ingen av krigshetsarna hittills behövt stå till svars för.

Av de liberala historieskrivarna förleds vi till tron att historien beror på individers och gruppers handlingar. Varför? Det blir med denna modell lätt att skyffla undan och osynliggöra klasskillnader. Om vi använder oss av historiematerialismen kommer vi inte bara se klassmotsättningar i äldre samhällen utan även i vårt egna. Och det är inget som borgare är intresserade av. Så länge vi är passiva och splittrade kan vi inte se dagens härskande klass och de inneboende spänningarna i samhället. Med andra ord; de kan fortsätta härska och exploatera naturresurser och människor.

Arbetarrörelsen tjänar på att synliggöra klasskillnader och maktrelationer. Vi får inte böja oss för påståenden om att arbetarklassen skulle vara ointressant som begrepp. Försvara vår syn på samhället och acceptera inte den borgerliga historieskrivningen. Hur vi ska använda oss av detta verktyg för att erövra framtiden blir en fråga för vänstern att fundera på.

Simon Andersson

Libertas