Jag läser Socialdemokraternas partiprogram och funderar på samhörighet och ursprung. Den socialdemokrati som författat partiprogrammet verkar ha svårt att finna sin funktion. Under rubriken Marknaden och kapitalismen finner jag formuleringen: ”Socialdemokratin vill samla alla goda krafter till att bygga ett bättre samhälle”. Jag funderar på om de goda krafterna vill göra samma sak med socialdemokratin. Jag funderar på om socialdemokratin alltid måste vara det bästa alternativet.
I stycket innan formuleringen om de goda krafter listas ett förslag till vad som skulle kunna tolkas som gott. De goda krafterna lär vara ansvarsfulla företag, starka fackliga organisationer, en effektiv offentlig sektor samt medvetna och aktiva konsumenter. En slags motvikt till det råbarkade finanskapitalet. En slags antites till lurade lasangeleverantörer och svikna telefonförsäljare.
Vid ett programseminarie i februari säger programkommitténs ordförande Lars Enqvist till TV- kamerorna att det nya programmet har frigörelse och demokrati som fokus. Socialdemokratin, som Enqvist skrivit fram den, tar inte spjärn mot Fukuyamas apolitiska nittiotalsdystopi om den liberala demokratins seger utan vill istället mer. Enqvists socialdemokrati är ständigt oppositionell, och ett politiskt subjekt skymtas vagt i polemiseringen.
Det återkommande bortfallet av politisk logik i förslaget till partiprogram handlar om just relationen mellan demokrati och makt. Under rubriken Maktstrukturer nämns klass och produktionslivet i relation till jämlikhet och fördelning. Här närmar sig socialdemokratin marxismen. I några stycken i kapitlet diskuteras ojämlikheten i samhället som sprungen ur produktionens väv. Socialdemokratin diskuterar ägande. Och skillnaderna mellan människor omnämns i termer av rätt och fel -klass benämns som orättvist.
Existensberättigandet socialdemokratin byggt har baserats på massrörelse och identitet. Demokratins triumf har varit resultatet av kamp mot det som bygger incitamentsamhälle och kapitalism – konkurrens och utslagning. Den socialdemokratiska maktanalysen stammar ur en grupps sociala och ekonomiska intressen. Socialdemokratin är en motståndsrörelse sin politiska dominans till trots. Men oppositionsrollen går bara att förstå med en tydlig koppling till klassanslysen. Programmets formulering om socialdemokratins uppgift som ”ett parti för den som har mindre makt” räcker alltså inte. För vem är det som har mer makt? Är jämlikheten en fråga om lönsamhet eller en självbevarelsedrift? Är jämlikhet rätt därför att det skapar tillväxt?
Programmet beskriver ett samhälle som byggs av motsättningar men recenserar bara konflikten, ger prognoser och menar till och med att ägandet kan luckras upp med mer kompetent arbetskraft. Som att ägande och maktdissonans i arbetslivet handlat om att de ickeägande varit inkompetenta.
Partiprogrammet saknar delvis avsändare – värden kopplade från en ideologisk kropp flyger fritt för vinden. Varför förklarar vi inte vilka människor som är subjektet i socialdemokratins politiska konflikt? Jag läser att demokratins ideal ska prägla hela samhället, att varje människa ska vara en del av produktionen och nyckelmeningen: ”Bara den som har möjlighet kommer anstränga sig”. Men programmet saknar politisk aktör. Den tidigare tydliga löntagarkopplingen är nu mer vag. Det är ingen detaljfråga. Konflikten mellan arbete och kapital skrivs tydligt fram i kapitlet om Marknaden och kapitalismen men i marginalen markerar jag: ”Varför är detta vårt intresse?”.
Jag hoppas att socialdemokratin kan hitta sin funktion igen, och släppa den naiva inställningen till demokrati som en fråga om ont och gott.
Johanna Mårtensson
kursdeltagare Wigforss-akademin
