Stefan Löfven och Socialdemokraterna måste visa på att de är ett alternativ till regeringen Reinfeldt – inte ett komplement till densamma. Foto: Anders Wiklund/Scanpix.
När man lyssnar på de politiska kommentatorerna i medier i allmänhet så har de för oss aktiva ofta en märklig syn på politik. När det frågas om varför (S) eller något annat parti driver en fråga eller genomför ett förslag förklaras det ofta med att man hoppas vinna någon väljargrupp. För egen del så har jag, trots år av politiskt engagemang på lokal och nationell nivå aldrig någonsin drivit en fråga med motiveringen att det ska locka en viss väljargrupp. Det är inte därför man engagerar sig politiskt. Politiskt engagemang handlar ju istället om viljan att förändra och förbättra. Jag tycker det är alldeles vansinnigt att vi skapar ett ohållbart klimat, ser människor tvingas tigga för sin försörjning samtidigt som andra tjänar mer än de kan göra av med. Jag tycker inte så här för att jag hoppas att folk ska rösta på mig. Det är fel alldeles oavsett, och om andra inte håller med så får de faktiskt rösta på någon annan, jag kommer tycka att världen i detta fall är galen och kämpa för en förändring.
När det väl är sagt att man inte driver politiska förslag för att få röster utan för viljan att förändra – låt mig då gå vidare med att säga att även journalisternas analys väldigt ofta är helt fel. Den utgår ifrån en klassisk höger-vänsterskala där valmanskåren är placerad och politikens uppgift bara blir att placera sig strategiskt för att samla in så mycket av denna som möjligt. I själva verket har politiken fler dimensioner än så, och valmanskåren är inte statisk och inte heller begreppet ”mitten”. Det påverkas av vad som drivs till höger och vänster.
Politik innehåller enormt många dimensioner, så att förenkla är nödvändigt. Jag använder en tvådimensionell modell. I den har jag placerat bokstäverna H, V, A, F, S, L, K. H och V står för höger och vänster och inbegriper den klassiska politiska höger-vänsterskalan. A och F står för auktoritär och frihetlig och är en skala som tidigare varit mer använd i USA. I Sverige råder det närmast konsensus längs denna skala, men under ytan finns konflikter gällande vilka partier som är mest offensiva och som driver vissa frågor hårdast. I USA är abortfrågan viktig, där de mer auktoritära inte vill erkänna kvinnans självklara rätt att bestämma över sin kropp, medan de mer frihetliga inte har problem med detta. I förlängningen går fler jämställdhetsfrågor in i detta område (även om de även ryms på höger-vänsterskalan), där partier till vänster i svensk politik ses som mer offensiva än de till höger. För de mer frihetliga är det självklart att samma regler ska gälla oavsett om du väljer att leva med en person av samma kön som dig själv eller om du lever med en av motsatt kön. För mer auktoritära är det inte alls fel att staten i lagar och regler förutsätter att du lever i en viss typ av relation. I Sverige är det vänstern som varit mer drivande i hbt-frågor och på det rent juridiska planet har mycket hänt, men fortfarande återstår mycket gällande människors attityder (även om utvecklingen går med rasande fart även där).
De sista bokstäverna i min modell, S, L, och K står för socialister, liberaler och konservativa. Anthony Giddens skriver utförligare om denna modell i ”Tredje vägen” från 1998. Socialister placerar sig till vänster på den ekonomiska vänster-högerskalan. Vi tycker det är legitimt att staten utjämnar ekonomiska skillnader och skapar ett samhälle där vi löser problem tillsammans och hjälper de som behöver hjälp. Vi tillhör också den frihetliga sidan, självklart bestämmer kvinnor över sin kropp och naturligtvis måste regler och bemötande vara desamma om man lever i en samkönad relation eller inte (för att använda mig av samma exempel som ovan). Liberaler håller med oss gällande konflikten mellan ett frihetligt eller auktoritärt samhälle. Däremot menar de att ekonomin mår bäst om den får sköta sig själv och ekonomisk ojämlikhet inte behöver vara något dåligt. De konservativa är våra motsatser gällande dessa konfliktlinjer. De håller med liberalerna gällande ekonomin men tycker t.ex. inte alls att det är fel att staten deklarerar att äktenskapet är förbehållet en kvinna och en man.
I det övre vänstra hörnet har jag placerat en cirkel. Denna motsvarar en ganska stor del av väljarna. Bland annat en relativt stor del av LO-kollektivet. Dessa väljare gillar oss när vi pratar om jämlikhet och välfärdsstat men är inte alls lika intresserade av vår politik när vi pratar hbt-frågor. Denna grupp är intressant när det sägs att alla partier ska gå mot mitten (på vänster-högerskalan). Vad detta gör är att den traditionella konfliktlinjen i svensk politik blir otydligare. Reinfeldt möter upp från andra hållet genom att prata om att det finns en baksida av att sänka skatterna. Sakta blir svensk politik mer lik den andra bilden, den endimensionella. Där den auktoritära/frihetliga dimensionen blir kvar och där cirkeln hamnar hos de konservativa.
Effekten blir alltså att vi riskerar att tappa väljare genom att gå mot mitten. Detta förstärks ytterligare genom att fler tycker att det är svårt att se skillnader mellan partierna och då blir valet mer av en folkomröstning om Reinfeldts och Borgs förtroende, och förtroendet för dem är högt, hur obegripligt det än ter sig för oss. Ytterligare förstärks detta av gedigen forskning som visar att generellt tjänar de som sitter på makten på samförstånd och generellt tjänar en opposition på konflikter.
Visst är den modell som jag målar upp också bristfällig men den kan i alla fall illustrera att det är alldeles för enkelt att säga att bara vi går mot mitten (åt höger) så vinner vi röster. Dessutom blir vi otydligare. Vi skickar signalen till väljarna att högern har haft rätt i en fråga. Då undrar naturligt väljaren vilka fler områden som högern har rätt i.
Om syftet endast är att vinna väljare bör vi snarast förtydliga skillnaderna. Visa att vi står till vänster och att vi erbjuder något radikalt annorlunda mot högern. Framförallt bör vi tala om jämlikhet. Det har saknats i svensk politik alldeles för länge, men klassamhället har förstärkts de senaste åren. Faktiskt även till viss del när vi satt vid makten.
Vår stora styrka är våra klassiska värden som fortfarande är lockande för stora väljargrupper. Socialism och dess syskon feminismen är teorin bakom praktiken välfärdssamhälle och jämlikhet och kommer vinna val åt oss i framtiden. Om vi bara vågar tala om dem och visa att vi erbjuder ett annat samhälle än högern.
Johan Lennartsson,
Unikum, S-studenter i Luleå
