Johan Lennartsson (S) från Luleå vill med sitt inlägg i debatten om skolans huvudmannaskap slå ett slag för en fortsatt kommunal styrning. Foto: NSD. 

 

Det diskuteras ibland huruvida kommuner eller stat ska vara huvudman för skolan. Bland annat Folkpartiet och Vänsterpartiet vill att staten går in som huvudman och jag vet att det hela också diskuterats på vår (S-studenter) kongress, och beslutet blev att skolan skulle förstatligas på sikt. Min uppfattning är att skolan även i fortsättningen bör förbli kommunal och jag ska här ge de främsta skälen samt bemöta en del av skälen till att förstatliga skolan.

 

En vanlig missuppfattning i debatten är att skolan innan det som kallats kommunaliseringen av skolan 1991 drevs med staten som huvudman, så var det inte. Hela tiden sedan enhetsskolan infördes har kommunerna varit huvudman för skolan. Däremot var lärarna statliga tjänstemän. När jag talar med folk som vill förstatliga skolan är de sällan medvetna om det här och när jag frågar om de vill att staten blir huvudman eller om de bara vill återgå till att lärarna är statliga tjänstemän så får jag olika svar. Oavsett vilket svaret är så blir det problematiskt.

 

Om man å ena sidan inte vill att staten blir huvudman men att lärarna blir statliga tjänstemän måste man ställa sig frågan om inte det är en oerhört märklig ordning i en kommunal skola. Man måste också fråga sig vad som med detta förslag skulle göra skolan bättre. Efter reformen var det inget parti som drev den linjen. Inga ville tillbaks till den gamla ordningen.

 

Om man å andra sidan vill göra staten till huvudman bör man ha klart för sig vilken förändring det här skulle vara. Det är en ordning vi aldrig prövat i Sverige och skulle behöva grundligt utredas innan det över huvud taget kan bli aktuellt.

 

En annan uppfattning är att professionen och facken är för ett förstatligande (vad nu det betyder?). Inte heller detta stämmer. Lärarnas riksförbund är det. Det flera gånger större Lärarförbundet är det däremot inte.

 

Ett argument som ofta förs fram är att resultaten i skolan försämrades i samband med kommunaliseringen eftersom de medel som tilldelats minskade. Detta har sedan tagits som en intäkt att kommunerna inte prioriterar skolan på samma sätt som staten. Visserligen är det sant att medlen minskade men det är inte något som endast gäller skolan. De ekonomiska medel som tilldelades i stort sett alla offentligt finansierade tjänster minskade vid den här tiden. Lika lite som minskade medel till infrastruktur har att göra med kommunaliseringen av skolan har minskade medel till just skolan med kommunaliseringen att göra. Det har snarare att göra med att ekonomin försämrades kraftigt vilket ledde till nedskärningar inom samtliga sektorer. Att säga att kommunaliseringen ledde till minskade resurser och därför var dålig är en alltför enkel analys. Pengapåsens storlek blir naturligtvis inte större för att staten står som avsändare. Den enda skillnaden i den meningen blir en skatteväxling gentemot kommunerna. Ska man i alla fall jämföra hur kommunerna har prioriterat skolan visar det sig att stödet till skolan ökat sedan det som kallas kommunaliseringen, inflationen inräknad.

 

En annan faktor som diskuteras är att elever i behov av särskilt stöd måste få det stödet. Det är sant och allvarligt men har egentligen inget med kommunaliseringen att göra. Snarare har politiker på en närmare nivå lättare att se hur resurserna ska prioriteras. Ett byte av huvudman löser inte detta problem. Elever i behov av särskilt stöd måste få det stödet oavsett vem som är huvudman.

 

Samtidigt som argumenten för ett förstatligande av skolan är ihåliga och ibland innehåller faktafel om hur skolan såg ut innan 1991 så finns det starka skäl för att behålla skolan i kommunal regi. En sådan är poängen med en närhet mellan politiken och verksamheten. Det finns ett antal rektorer som verkligen lyckats att lyfta en problemskola i ett utsatt område till en skola som folk istället söker sig till. Dessa lyfter undantagslöst fram det som en framgångsfaktor, att de hade en närhet till politiken.

 

Jag vill också skriva om likvärdigheten. För detta är oerhört viktigt, särskilt för oss socialister. Det finns en ojämlikhet i svenska skolan och det bör vara prioriterat för alla politiker att minska dessa skillnader. Men, att tro att byta av huvudman skulle lösa dessa problem är felaktigt. Utredningar visar att stora skillnader i svenska skolor finns inom samma skola.

 

Istället är det två andra saker som måste lyftas in. Det ena är att problemen för elever inte alltid finns inom skolans väggar. Ur en elevs som misslyckas i skolans perspektiv kan tiden i skolan i själva verket ses som den enda delen av dagen som fungerar, eftersom eleven då inte behöver ta hand om sina föräldrar. För en annan elev kan skollunchen vara enda gången som eleven verkligen får äta sig mätt. Naturligtvis får dessa elever det svårare att klara skolan.

 

Det leder in till det andra som måste lyftas in gällande problemen i skolan. Det handlar om klassamhället i stort. Det återspeglas, föga förvånande, också i skolan. Detta arbete är ett område som skulle göra stor skillnad i skolan. Att minska klyftorna mellan människor skulle innebära radikalt förbättrade resultat inom skolan.

 

Men, säger någon, var det inte en utredning som nyligen slog fast att reformen från början av nittiotalet var orsaken till problemen i skolan. Det de syftar på är Leif Lewins utredning från tidigare i år. Lewins utredning slår dock inte fast att reformen är ansvarigt för de sjunkande resultaten, inte om man läser hela rapporten, och när Lewin frågas om det ger han ett klart nej till svar. Däremot slår rapporten fast att det var problematiskt det som den borgerliga regeringen genomförde några år senare. Nämligen att lärarna själva fick i uppgift att konkretisera läroplanen och definiera vad som skulle läras ut. Det var inte bra och gjorde dessutom att lärarna fick mindre tid till själva undervisningen och planeringen av den. Lewin lyfter också fram valfriheten som en av bovarna som har gett upphov till skillnader i skolan. Just i den slutsatsen håller jag med den djupt konservative Lewin.

 

Vidare brukar företrädare för ett förstatligande av skolan framhålla den finska skolan som ett föredöme. Visserligen var det ett bra tag sedan den finska skolan fick sådär väldigt bra resultat i Pisa men de är fortfarande långt, långt före Sverige. Varför detta framförs som en kritik av kommunaliseringen av skolan är dock obegripligt. Den finska skolan är nämligen, liksom den svenska, kommunal. Dessutom finns det delar som inte mäts i Pisa som inte är till Finlands fördel men det är en helt annan debatt.

 

Slutsatsen blir alltså att ett förstatligande av skolan, oavsett vilken variant av det någon förespråkar (se ovan) inte leder till en bättre skola. Istället bör vi, för att förbättra skolan liksom samhället i stort, arbeta för att en på klasser uppbyggd samhällsordning lämnar plats för en gemenskap av på frihetens och likställighetens grund samverkande människor.

 

Johan Lennartsson (S)

Luleå