Politisk satir är ett demokratiskt sundhetstecken, samtidigt som när verkligheten är mörk vill vi gärna kunna skratta bort den. Johan Kovaniemi, SSK, avundas den amerikanska satiren som är långt saftigare än den svenska, men inte verkligheten den bygger på.
Jag som älskar politik såväl som den politiska satiren – en naturlig konsekvens av politiken – kan ibland bli lite avundsjuk på USA med tv-program som The Daily Show och The Colbert Report. De har allt man kan önska sig och utbudet av politik och satir är närmast oändligt. Ett enormt land med enorma resurser. Vi har Tankesmedjan i P3, men även om jag älskar deras insats för den svenska satiren kan de inte mäta sig med de amerikanska originalen.
Nyheter dygnet runt, åsiktsradio och åsiktstv, men framför allt en växande åsiktsbaserad rapportering av nyheter. FOX news är det mest kända exemplet på detta och de leder trenden mot en allt mer politiserad nyhetsrapportering. Den tre största nyhetskanalerna, eller ”the big three” som de kallas, består av liberala MSNBC, CNN och konservativa FOX news. FOX och MSNBC har under de senaste åren allt mer profilerat sig som åsiktskanaler trots att FOX går under parollen ”fair & balanced”, vilket mer verkar vara en lysande slogan än en verksamhetsbeskrivning. Men eftersom konceptet att presentera världen utifrån ett åsiktsperspektiv, snarare än att försöka vara objektiv, blev så populärt och framgångsrikt för FOX news, har de andra nyhetskanalerna hängt på.
Detta har de senaste åren lett till en politisering av nyheterna i USA och utifrån ett svenskt perspektiv till en försvagning av demokratin. Det journalistiska misslyckandet har gjort att den politiska satiren har växt något enormt under samma period, med megastjärnan Jon Stewart i spetsen. För det finns ett samband mellan politiseringen av nyheter och satiren. Satir bygger på kritik och förlöjligande av någon eller någonting. Därför är satiren beroende av material från de nyhetsprogram eller politiker som de förlöjligar. Eftersom dessa två så väl hänger ihop är också satiren en indikator för demokratins mående. Finns det mycket att kritisera så mår demokratin dåligt, men finns det lite att kritisera så mår demokratin bra. Men bara faktumet att satir får existera är såklart ett tecken på demokrati i sig.
Det mest populära satirprogrammet på amerikansk tv är The Daily Show with Jon Stewart med sina miljontals tittare varje kväll, fyra kvällar i veckan. Programmet följs av The Colbert Report som är en spinoff på The Daily Show. The Colbert Report bygger på den verkliga journalisten och programledaren Bill O’Reilly från FOX news. Stephen Colbert spelar en extrem version av O’Reilly och levandegör denna arketyp. Någon svensk motsvarighet till dessa framgångssagor finns inte.
Vi kan bara förstå Jon Stewarts och Stephen Colberts framgångar när vi förstår den amerikanska journalistikens misslyckande. FOX news är den främsta måltavlan för kritik från Stewart. Han manar sin publik till kritiskt tänkande och att inte acceptera den nya diskursen på amerikansk tv. Men hur gör han det? Han använder det som journalister ofta gör mot makten. Han pekar ut deras hyckleri. Detta känns extra effektivt eftersom man vänder journalisternas egna vapen mot dem själva och alla vet att det svider extra när man faller på eget grepp. Till och från har The Daily Shows redaktion faktiskt lyckats agera mer journalistiskt än deras seriösa kollegor. Ett exempel på detta är när Stewart 2009 blev framröstad som ”Most trusted newscaster” av Time Magazines läsare.
Det problem som i slutändan ändå uppstår för satiren är att publiken förväntar sig någonting mer. När Stewart och Colbert tillsammans höll en endagsfestival i Washington under parollen ”Rally to Restore Sanity”, en allusion på den ultrakonservative Glenn Becks endagsfestival ”Restoring Honor Rally”, var publiken samlad och undrade vad som var lösningen på alla amerikaners problem. Vad gör vi, nu när du har samlat oss alla? Några förslag kom aldrig; satir pekar bara ut felen. Stewarts enkla budskap är “take it down a notch for America”. Med detta bekräftar han att satiren kan vara mer än bara humor. Satiren är inte lösningen på problemet utan kan endast fungera som plåster på såren när allt annat har misslyckats. När allvar inte längre biter finns det bara humor.
Att vi i Sverige inte har en lika vass satir som USA har är kanske ett sundhetstecken. Vår journalistik är trots allt relativt sett välfungerande och vår demokrati fungerar på det stora hela väl. Visst är det tråkigt att gå miste om elokvent kritik även mot Sveriges politik och journalistik, men avsaknaden av riktigt vass satir är ett billigt pris att betala för en välfungerande demokrati.
Johan Kovaniemi, SSK
