Foto: SVT.
I söndags kväll satt jag på tåget, på väg hem från Västerås där jag tillbringat helgen på Sveriges Förenade Studentkårers Fullmäktigemöte. Efter en tung helg med mycket politiska diskussioner, sena kvällar och tidiga mornar, kunde jag i lugn och ro koppla av till partiledardebatten på SVT play. En partiledardebatt med passiva och likgiltiga allianspartiledare, utan några nyheter, övertygande budskap eller anföranden.
Jag brukar vilja analysera det som sägs i debatten, titta på hur partiledarna agerar, och deras retorik. Roa mig med att genomskåda argument och ”läsa mellan raderna” i det som sägs. Men denna gång var det något annat som fångade min uppmärksamhet. Det var inte partiledarnas agerande, utan det var programledarnas, eller snarare frånvaron av programledarnas agerande. De ledde debatten fruktansvärt dåligt, skrapade bara ämnena på ytan, kändes själva inte särskilt pålästa, och framför allt så begriper jag inte hur de kan låta Reinfeldt vara helt tyst nästan hela debatten. Är det inte mycket märkligt att programledarna låter Sveriges statsminister stå tyst större delen av tiden? Att han inte behöver stå till svars för någonting, och bara stå där trött och osynlig? Detta sker trotts att programledarna flera gånger avbröt andras anföranden och replikskiften med argumentet att ”fördela talartiden jämnt”.
Reinfeldts tillbakadragande roll i debatten är oroande. En statsminister som är så ointresserad av att föra fram sin talan och visa upp sig för svenska folket är inte bara nonchalant, utan också ett tecken på att det är dags att lämna över. Reinfeldts stående argument var att peka över på andra sidan och säga ”ni är inget trovärdigt regeringsalternativ, ni ger inga besked”. Klara besked var det ingen brist på från oppositionens sida. Enda nyheten och överraskning från regeringens sida var att de verkar vilja höja anslagen till försvaret. Ska bli spännande att följa den utvecklingen. Reinfeldt fick också ur sig någonting om att alliansen tar ansvar osv. och där kom en snygg replik från Löfven med en liknelse om att alliansens skattepolitik är ett sprintlersystem som sätts igång när någon är törstig. Det var många roliga metaforer, och favoriten är självklart när Jonas Sjöstedt berättar att han tänker på ett flaskskepp framför sig varje gång han ser Jimmie Åkesson, och funderar på frågan ”Hur tusan kom du in här?”
När det gäller skoldebatten, skola och utbildning var även det en källa till besvikelse. Det var kort, men inte koncist. Det var vid ett tillfälle som rätt frågor ställdes, och de frågorna kom oväntat från centerns Annie Lööf. Frågorna om hur vi får eleverna i fokus? Hur får vi mer kreativitet och bättre lärandemiljö i skolan? Tyvärr fanns det inga raka och bra svar på de frågorna från alliansen. Knappt några idéer alls, förutom mer entreprenörskap, och Jan Björklunds gamla vanliga recept: betyg från tidigare årskurser. Och det jag nästan blev mest besviken på är att det inte nämndes något om den högre utbildningen, inte ens från utbildningsministern Björklund. Däremot drar han återigen en gammal paroll om att ”alla inte kan bli akademiker” som kritik mot socialdemokraternas ambitioner för skolan, ungdomen och framtiden.
Skrämmande att regeringen inte har visioner för framtiden, det är därför de inte är ett framtidsalternativ. Jag tycker det är lite synd att vänstersidan inte tog chansen att briljera i en fråga som vi faktiskt är fruktansvärt duktiga på. Återigen besviken på att alliansen knappt behöver stå till svars för de enorma nedskärningar som görs på gymnasieskolorna, när de gäller sämre skolor och ökad ojämlikhet så skylls det på kommuner som har socialdemokratiskt styre. Mycket oansvarigt och återigen märkligt av programledarna att inte reagera på det dåliga svaret. Ytterligare ett bevis på att regeringen är trött och visionslös utan strategi för Sveriges framtid.
Jesper Blomqvist, LIBERTAS
