Orientalism och orientalistik är ord med samma etymologiska ursprung, men de betyder olika saker. Orientalistik är det vetenskapliga studiet av Orienten och medan orientalism är den ideologiska exotiserade synen på Orienten som något främmande och oföränderligt.. Islamologen Jan Hjärpe förklarar innebörden av dessa begrepp och hur orientalismen till stor del format orientalistiken och dagens konflikter.
Det är två ord med samma rot, orientalistik och orientalism. Men de betyder inte samma sak. Orientalistik är den gamla traditionella beteckningen på det vetenskapliga studiet av det som i Europa kallades ”Orienten”, den del av jordklotet som är mellan östra Medelhavet och Stilla havet. Det är studiet av och forskningen kring språken, kulturyttringarna, politiska skeenden och samhällsliv. I första hand syftar man på forskningen om språken och kulturhistoriska företeelser.
Ordet orientalism däremot bär på en rad andra betydelser, mer diffusa, men nog så viktiga att notera. Först var det närmast en konsthistorisk term: valet av orienten, gärna den exotiska orienten, som motiv i bildkonsten. Delacroixs bilder med haremmotiv är väl det tydligaste exemplet. Ordet förknippas just med det exotiska, det annorlunda, kontrasten till ”Occidenten”, Västerlandet och det västerländska. ”Öst är Öst och Väst är Väst och aldrig mötas de två.” Talesättet är välkänt – och helt absurt: Mötet har skett och sker från äldsta tid och än mer i dag. Men det är uttryck för ett synsätt, en ideologisk hållning och därmed en ingrediens i kampen om makt. Det är definitivt en del av den drygt tvåhundraåriga koloniala erans legitimering av europeiska stormakters maktanspråk över ”Orienten”. Den som håller fast vid ett sådant synsätt ser en fundamental (och oöverstiglig) skillnad mellan västerland och detta imaginära, ”Orienten”. Då är man orientalist i den meningen, ideologisk orientalist.
Det besvärliga med ordet är att samma ord – orientalist – också används om den som studerar och forskar inom något av orientalistikens många fält. Det kan vara inom det språkliga området, religionerna, kulturella företeelser, och detta utan att vara ”orientalist” i ordets ideologiska betydelse. Ofta nog är det då en forskare som uttryckligen tar avstånd från den ideologiska orientalismen och dess antaganden. Dess teser strider ju så uppenbart mot den empiriskt konstaterbara verkligheten.
När jag på 1960-talet läste semitiska språk i Uppsala sågs ordet orientalist ännu som oproblematiskt. Vår respekterade professor talade om oss som ”vi orientalister” – fast han sa det förstås på klassisk arabiska: nahnu l-mustashriqūna. Men detta var faktiskt inte oproblematiskt. I den debatt som följde när Edward Saids Orientalism kom ut 1978 blev vi medvetna om att en inte obetydlig del av orientalistisk forskning och studium hade färgats av och även bestämts av ideologisk orientalism. Alltså: att den ofta nog utgick från att ”Orienten” var något väsentligen annorlunda, och att detta var något konstant, kontinuerligt bestående, stelnat och oföränderligt. Eftersom man utgick från den premissen påverkade det valet av material och frågeställningar och därmed också resultaten, resultat som fick tillämpning som legitimering av kolonialpolitiken och dess maktanspråk. Detta gällde absolut inte all orientalistisk forskning. Men det skedde ett ”naturligt urval”. Den forskning som var användbar observerades av maktägande, den stöddes, uppmärksammades också i opinionerna och betraktades som beskrivning av verkligheten.
Detta har – i vissa kretsar – fortsatt även i nyare tid. Vi såg skillnaden tydligt i vilka som fungerade som Bush-administrationens rådgivare inför krigsinsatserna i Afghanistan (2001) och Irak (2003), och vilka som stod för den starka kritiken mot den politiken från forskare vid de amerikanska universiteten. En mycket amper kritik mot dess ideologiska orientalism.
Krigspolitikens misslyckande i Afghanistan och Irak har komprometterat den typ av orientalistik som har sådan ideologisk färgning. Men orientalismen fortsätter idag i vulgärform. Vi möter orientalismens premisser i Sverigedemokraternas (SD) antimuslimska propaganda och i det som förs fram i den rad av nätsajter som man då hänvisar till. Det är samma premisser som tidigare, men förgrovade: det icke-västerländska ses som oföränderligt, främmande och farligt, något som måste bekämpas med maktmedel, även med våld.
Propagandans premisser är felaktiga. Vad vi ser i verkligheten idag (i hela världen), är just globalisering, förändring, och krav på demokrati och mänskliga rättigheter.
Jan Hjärpe
Professor emeritus i islamologi
