Rasism och fascism normaliseras i allt snabbare takt. Libertas Emma Nilsson är rädd för utvecklingen. Foto: Fredrik Persson
 

Jag ska ägna dessa rader för att berätta för er varför jag är rädd. För det är jag. Jag är livrädd. Jag rädd för att hatet växer. Kanske är jag egentligen mest rädd för hur intoleransen och hatet normaliseras. I alla fall normaliseras extremismen på den extrema högerkanten, medan det skrivs radmeter om extremismen på vänsterkanten. Ingen extrimism är bra, oavsett var den hör hemma, men det är en sanning när jag säger att vi har rasister i vårt parlament och nazister i våra kommunfullmäktige. Kanske ännu fler efter valen i september.

Jag är rädd. För det är mig de hatar. De hatar mig för att jag är socialist. För att jag är kvinna. För att jag är feminist. För att jag kämpar för alla människors lika rättigheter. För att jag anser att alla är lika mycket värda.

För tre år sedan vändes världen upp och ner för mig. Jag satt på en av mina närmsta vänners 20 års fest och fick besked om att 69 unga socialdemokrater i Norge skjutits ner på ett sommarläger. Jag kände hur världen runtomkring mig förändrades. Hur den sprack under mina fötter och jag föll ner i det som nu är verkligheten. I den verklighet där jag är rädd varje dag. I den verklighet där rasism och nazism är normaliserat. Där de stövlar fram på våra gator. När de sprider sitt hat, och värst av allt, sprider skräck. De attackerar fredliga demonstrationer, de hugger ner feminister och attackerar unga politiker på gatan.

Jag är rädd för att jag inte vågar säga vad jag tycker. Jag är rädd för att de får ökat inflytande. Jag är rädd för att de vill mig illa, för att jag är den jag är. Jag är rädd om kvällarna när jag går hem, tänk om någon av dem attackerar mig. Jag är rädd för att de ska ge sig på någon som jag känner.

Jag är livrädd, och har varit det varenda dag sedan terrorattentatet i Oslo och på Utöya. Det gör därför så ont i mig att nazism och rasism normaliseras, de går fria från sina handlingar medan de gör en hel generation unga politiker livrädda.

Rädslan får inte ta över. Men med rädslan kan vi kämpa mot nazism och rasism. Vi måste återfå vår rätt att känna oss trygga. Vi måste sluta normalisera rasism och nazism, vi måste våga stå upp och säga ifrån. För att om vi bara vänjer oss vid att vara rädda, så har de vunnit. Jag kommer fortfarande vara rädd, men jag kommer kämpa för att återta vår frihet. Kommer ni kämpa med mig?

Emma Nilsson

Libertas