It’s the Climate, Stupid!

Skiljelinjerna i klimatpolitiken är extremt tydliga mellan vänstern och högern, skriver Jakob Sahlin. Klimatfrågan kan till och med avgöra valet.

 

“It is the economy stupid!” var James Carvilles förklaring till varför Bill Clinton vann presidentvalet 1992 och uttrycket kom att sammanfatta ganska väl vad som i västvärlden varit en av de dominerande valfrågorna under stora delar av det senaste århundradet. Den politiska rörelse som hade störst förtroende i den ekonomiska politiken avgick oftast med valsegern. Så har även varit fallet i Sverige. Men med bara veckor kvar till de svenska valen 2018 är det en helt annan fråga som kan fälla avgörandet: klimatfrågan.

 

Sommaren 2018 är inte första gången som världen fick sig ett smakprov på klimatförändringarnas förväntade konsekvenser. Men när nyheter om skogsbränder, översvämningar och missväxt börjar rapporteras av lokalreportrar tillskillnad från utrikeskorrespondenterna så kommer de i ett annat ljus. Det abstrakta och avlägsna blir plötsligt konkret och närbeläget. Det är lätt att dra för stora växlar från en enstaka mätpunkt men i det här fallet pekar trenden på att vi snarare har underskattat problemet än tvärtom som vice-statsministern gett uttryck för. Det är ingen hemlighet att omställningstakten går för långsamt och att mer behöver göras för att nå den minskningstakt för både utsläpp- och materialintensitet som krävs för att nå klimat- och miljömålen. En minskningstakt för utsläppen på 1-2 procent räcker inte utan behöver snarare vara 5-8 procent. Årligen.

 

Det finns all anledning att känna oro vilket den absoluta majoriteten av befolkningen redan gör. Uppemot 60 procent oroar sig för klimatförändringarna och lika många för fortsatt miljöförstöring enligt den senaste SOM-undersökningen. Oron för en ekonomisk kris kommer först på 24:e plats.

 

Sommaren 2018 kan dock – om vi vill – utgöra ett historiskt trendbrott för när hållbarhet- och omställningspolitiken blir själva utgångspunkten för det starka och trygga samhället. För det är just det starka samhället som har möjlighet att investera mer i hållbar stadsplanering, effektiva transporter och ökad återvinning. Det är också den linje som regeringen har påbörjat genom bl.a. en dubblerad klimat- och miljöbudget, bränslebytet i transportsektorn, satsningar på klimat- och industriklivet och instiftandet av klimatlagen. Fortsättningsvis behöver de linjära ekonomiska modellerna bli mer cirkulära och de fossila subventionerna fasas ut. Sammantaget är det lätt att se att politiken och samhället behöver göra mer och att välfärdspolitiken kommer vara avgörande vilket Magnus Nilsson skriver klokt om.

 

Mot det står dock borgarnas politik som tydligen verkar innehålla en halverad klimat- och miljöbudget, avskaffad flygskatt och reducerat internationellt bistånd. Tanken är istället att privata initiativ ska göra mer under förutsättning att det offentliga åtagandet träder tillbaka. Högerns förslag är helt enkelt att vi tillsammans ska göra mindre vilket även fått liberala debattörer att lyfta på ögonbrynen.

 

Dagens Industri argumenterar att inhemska satsningar är avgörande för nödvändig teknikframväxt och Sveriges framtida konkurrenskraft och motsätter sid därmed moderaternas ensidiga fokus på internationella utsläppskrediter. Därtill medger näringslivsföreträdare att den privata sektorns klimatfärdplaner kanske inte hade framtagits ”om det inte vore för den [nu] förda politiken”. För perioden 2017-2018 föreslog moderaterna 3,4 miljarder färre biståndsmedel än regeringen vilket tydligen motiveras med ”inte rätt prioritering” i ett läge då världen måste göra mer för att uppnå FN:s 17 hållbarhetsmål. Däremellan ägnar sig borgarna åt att ta åt sig äran för tidigare minskningar av klimatutsläppen vilka Naturvårdsverket dock konstaterar mestadels var tack vare de åtgärder som genomfördes långt innan Alliansens mandatperiod.

 

Moderaterna lyckas även med konststycket att lovorda ny teknik som lösningen för flyget för att sedan hävda att samma utveckling vore otänkbar för traktorer. Till och med Jan Björklund kände sig tvingad att konstatera att Ulf Kristerssons förslag om att villkora böndernas krisstöd med fortsatt fossilbränsleanvändning som ”att skjuta sig själv i foten”. Centerpartiet har också svårt att förklara hur en minskad klimatbudget går ihop med en ökad omställningstakt men slutsatsen verkar vara att mer pengar är avgörande – men bara när Centerpartiet står bakom höjningen. Emellanåt blir det även smått komiskt som när flyglobbyns alternativ till flygskatten visar sig vara stora statliga subventioner; ett alternativ som skulle passa till parollen ”ingen flygskatt men massa bidrag!”

 

Klimatfrågan kommer bli alltmer dominerande under det 21:a århundradet och det är oroväckande att borgarna inte verkar vilja höja ambitionerna. Klimatmålen nås inte med en övertro på marknadslösningar, orealistisk teknikoptimism och fortsatta skattesänkningar. Istället behöver vi öka vårt offentliga åtagande, möjliggöra för fler att ge sin tid till omställningsarbetet och begrunda alla framtida beslut med det hållbara samhällsbygget i centrum.

 

Svårare än så är det inte.

 

Jakob Sahlin

FacebookShare

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *