Sedan några dagar tillbaka är jag bosatt i Mae Sot, den stad i nordvästra Thailand på gränsen mot Burma där S-studenters burmesiska samarbetsorganisation SYCB befinner sig. Här ska jag arbeta som lärare i engelska och samhällskunskap i fyra månader, på en utbildning för politiskt engagerade unga kvinnor.

Det hela har börjat mycket spännande! Det visade sig att den kongress som äger rum vart tredje år inleddes dagen efter min ankomst. Kongressen samlar SYCB’s 15 medlemsorganisationer, varav de flesta representerar olika etniska grupper i Burma. Jag har med andra ord medverkat i ett tre dagar långt möte där de olika organisationernas arbete under de gångna 3 åren har stötts och blötts, framtidsplaner har diskuterats, och val till det nya sekretariatet har genomförts.

Detta är åtminstone det sätt jag har tolkat innehållet i de föregående tre dagarna på. Kongressen har naturligtvis hållits på burmesiska, vilket jag får tillstå att jag inte till fullo behärskar. Jag hade dock mycket snälla och välmenande bordsgrannar som översatte spridda delar av innehållet, när de fick tid över. Jag fick också tid att prata med övriga deltagare i pauserna, vilket var en stor del av behållningen med det hela för min del. På så vis fick jag såväl sammanfattningar av innehållet i kongressen, som delar av människors egna livsberättelser. Spridda små konversationer, små brottstycken av människors liv som de förvånansvärt välvilligt och öppenhjärtigt delade med sig av.

En kvinna berättade om drogproblemen i hennes hemby, som tycks vara i konstant ökande och en viktig faktor i demokratirörelsens vara eller icke vara. ”Det är militärens sätt att långsamt döda oss”, sa hon krasst.

En ung man var mycket intresserad av den svenska socialdemokratin och när jag berättade att vi har en annan regering sedan några tillbaka tittade han förvånat på mig och frågade ”Varför då?”. Ja, säg det du… Han ville läsa en masterutbildning i politisk filosofi, och när jag frågade ”Var då?”, med den snabba men inte helt genomtänkta följdfrågan, ”Burma?” tittade han återigen lite konstigt på mig. ”Man kan inte läsa en utbildning i politik i Burma”, svarade han.

Något som jag frågade många av deltagarna var om de längtar hem mycket, om de har besökt sin hemby/-stad sedan de flyttat från Burma och hur det i så fall har känts. En mycket vacker ung kvinna som jag pratar med skrattar när jag frågar det. Hon har varit i Rangoon men inte i sin hemby. För det var hon för rädd – där känner alla henne, i Rangoon kan hon vara mer anonym. Hennes skratt är på något vis både positivt och oerhört sorgligt. Jag blinkar bort en tår och skrattar lite generat tillbaka – osäker på hur jag borde svara för att visa att jag förstår och sympatiserar med henne.

Tillbaks till kongressen och de hårda stolarna. Vid sådana här sammankomster tycks vissa saker vara givna oavsett kulturell eller nationell kontext;

1. Man pausar för kafferast när koncentrationen sjunkit alltför lågt (iskaffe och frukt i den thailändska hettan) och folk applåderar, alternativt tjoar glatt åt detta.

2. Den noggrant förberedda PowerPoint-presentationen fördröjer på ett eller annat sätt hela mötet på grund av den eviga ekvationen dator+projektor+skärm = tekniska problem.

3. Patriarkala strukturer främjar män med en viss pondus och ett visst midjemått att inta talarstolen och det allmänna utrymmet lite (läs: mycket) oftare än andra. De har rak rygg och hög röst och avböjer skrattande mikrofonen (jag hörs väl ändå, klämmer de i med rejält magstöd).

Det sistnämnda är lite tveeggat, för samtidigt som det onekligen var på så vis att 80 % av talartiden togs upp av de män som verkade inneha mest pondus (trots att de inte utgjorde mer än kanske 10 % av församlingen), så tycktes ändå själva processen genom hela kongressen i stor utsträckning vara genuint interndemokratisk. Ett policydokument med organisationens samlade ståndpunkter kring det fortsatta demokratiarbetet, såväl som en policy kring utländska investeringar skulle skrivas samman, och organisationens konstitution skulle uppdateras.

Alla som någon gång har försökt skriva en text med fler än 3 författare vet att man lätt ägnar sig åt hårklyverier i ett sådant läge. Nu var det mer än 40 personer i en stor lokal, och det var inget dokument vilket som helst. Det handlade om de församlade människornas högst reella verklighet; vad är lämpligast tillvägagångssätt för att vi en dag ska kunna återvända till ett fritt och demokratiskt Burma? På vilket sätt tror jag att vi kan påverka mest, om man nu måste välja sina ord? Bör vi trycka på specifikt för fred eller för demokrati, för fackliga rättigheter eller rätten till utbildning? För minoriteters rättigheter, eller för något helt annat som jag inte uppfattade eller som försvann i översättningen? Givet detta gick det hela förvånansvärt städat till. Inga höjda röster, inga som pratade i munnen på varandra. Den som räckte upp handen fick ordet.

Kongressen avslutades, lämpligt nog, med att demokratirörelsen genomförde ett demokratiskt sinnat val. Ett nytt sekretariat bestående av 3 personer skulle väljas och varje medlemsorganisation fick en gemensam röst var, som lades i en stor låda längst fram i salen och sedan räknades och sammanfattades på tavlan. Spänningen var olidlig och ett allmänt jubel hälsade till sist de tre vinnarna.

På lördagskvällen var det avslutningsfest, med mat och karaoke i trädgården. Alla skulle med och sjunga, och jag fick välja mellan ett antal engelskspråkiga låtar. Alla dessa var dock av Shakira, och det var ingen textrad till som på de burmesiska låtarna, utan egentligen bara en rad musikvidoes med Shakira. Jag valde ”Whenever”, svalde stoltheten och försökte sjunga med bäst jag kunde.

/Maria Ehnhage, Mae Sot, Thailand