Oscar Rauer var tidigare aktiv i S-studenter Malmö och arbetar nu på utbildningsdepartementet. I denna artikeln förklarar han sin syn på EU:s integrationsprocess, kopplar an till 2005 års tjänstedirektiv, och diskuterar vilka utmaningar det ställer oss inför.
Den tyske statsvetaren Fritz W. Scharpf har i sin forskning beskrivit skillnaden mellan ”positiv” integration, som innebär att EU:s medlemsländer kommer överens om ny, gemensam lagstiftning, och ”negativ” integration, som är vad som sker när nationell reglering avskaffas. Den negativa integrationen har framför allt drivits framåt genom att EU-omstolen ogiltigförklarat nationella lagar som hävdats strida mot de ekonomiska rättigheterna.
Under stora delar av 90-talet fanns inom den europeiska arbetarrörelsen en ganska stor portion optimism inför det europeiska projektet. Tanken om ”det sociala Europa” stod kanske aldrig starkare. Förmågan och viljan till positiv integration i sociala frågor var emellertid aldrig särskilt stor, och har i ett allt större och mer heterogent EU minskat ytterligare.
Samtidigt har den negativa integrationsprocessen snarast accelererat. Detta beror inte på att domstolens jurister är en samling Hayekianska aktivister med illa dold nyliberal agenda; Scharpfs poäng är att det finns strukturella orsaker till varför negativ integration är en mer lättframkomlig väg. Och eftersom fördragen sätter ekonomiska rättigheter före sociala, leder detta ofelbart till ökad liberalisering och inrättandet av nya marknader.
När tjänstedirektivet var färdigförhandlat 2005 slog sig SAP för bröstet, efter att man motat kommissionens första, radikala förslag i grind. Sjukvård skulle inte ses som en tjänst bland andra. Den så kallade ursprungslandsprincipen, som innebär att ett danskt företag som utför tjänster i Sverige bara behöver följa dansk arbetsrätt och kvalitetskrav, hade strukits.
En titt på de rättsfall där EU-domstolen haft att tolka direktivet sedan dess ger skäl till omvärdering av denna seger. ”Sjukvårdsmarknaden” skiljer sig i domstolens ögon inte på något fundamentalt sätt från annan tjänstehandel. Dessutom menar man att ursprungslandsprincipen visst bör gälla för tjänster, på samma sätt som för varor. Än har dessa domar bara haft marginella konsekvenser för nationella välfärdssystem, men följderna kan på sikt bli långtgående. Tendensen upprepade sig i den numera välkända Laval-domen. I EU-domstolens kontroversiella tolkning utgjorde direktivets villkor och rättigheter ett golv, snarare än ett tak, för vad nationella fackförbund hade rätt att ta till stridsåtgärder för att upprätthålla.
Dessa exempel visar att medlemsstaterna krasst sett kan skriva in vilka undantag man vill i direktiv och annan sekundär lagstiftning; när domstolen dömer är det fördragen som gäller. Efter Laval vidtog en omfattande facklig mobilisering, både i Sverige och på europeisk nivå. Sedermera anslöt sig även SAP till kravet på ett socialt protokoll. Mycket tyder dock på att man från partiets håll alltjämt ser utstationeringsdirektivet som ett särfall, snarare än ett symptom på den större obalans som beskrivits ovan.
Ett socialt protokoll är en utmärkt lösning för att stärka fackliga rättigheter och värna en viktig del av den svenska modellen. Men på lång sikt måste arbetarrörelsen, i bredast möjliga mening, inse den fulla vidden av de utmaningar som integrationsprocessen i sin nuvarande form innebär. Och när man nått dithän, ser man lätt att nationell mobilisering är en god och nödvändig början, men att den bara kan vara just det. Det kommer att tarvas år av strategiskt alliansbyggande och pan-europeisk vänstermobilisering för att vara redo om och när en fördragsändring blir aktuell. Det är ingen ringa uppgift – men rörelsens solidaritet vet som bekant inga nationsgränser.
Oscar Rauer
tidigare aktiv i S-studenter Malmö, i dag departementssekreterare på Utbildningsdepartementet
