Som alltid genom mänsklig historia så har varje generation betraktat sin tid som unik i jämförelse till de gångna åldrarna. Sannerligen är det så att vi även nu anser oss själva genomgå tider vars händelser är utan motstycke. Men kanske är det egentligen något alldeles ordinärt. Ännu en tid där människans tendenser drog oss till konflikt snarare än samhörighet och förening. Även en tid där människan ifrågasätter tron om fred och där total omdaning av det säkerhetspolitiska läget känns oundvikligt. Det säkerhetspolitiska läget har dragit oss till en situation där vi måste välja vilken politisk riktning vår nation ska anta för att bibehålla freden.
Dock kan inte detta vara hela problemet. Politik har aldrig handlat om att bara välja mellan två alternativ och sedan gå vidare i livet, såsom ett medlemskap i NATO. När vi tror att verkligheten är som en film mellan gott och ont så blir allt mycket simpelt. För om något är det en relativ och subjektiv antagelse. Kanske är inte frågan vem som är god och vem som är ond. Möjligtvis är frågan istället vad som är mest hållbart? Vi har tre initiala politiska ställningar.
Ett befängt alternativ är att omfamna Ryssland. Lätt att förkasta då de flesta kan förstå grymheterna och tyranin som praktiseras av Putin-regimen. Den neo-imperialistiska utrikespolitiken av regimen är inte enbart ett säkerhetshot mot alla som ämnar leva inom en fri och demokratisk värld, men även mot den egna nationen som enbart kommer finna sig omringad av ‘fiender’ och grupper ovilliga att tyglas av det ideologiska ramverket. Således är detta inte bara en fråga om att värna om mänskliga rättigheter som ökar omfattningen av mänsklig frihet, utan också om att skydda självbestämmande och självstyre för alla stater samt folkrätten.
Men ett annat alternativ, NATO, är en betydligt krångligare fråga. En försvarsallians inom den fria världen är såklart initialt en väldigt god tanke som i sig kan öka säkerheten för de värden som vi värnar. En måste dock vara realistisk i beaktning över vilken politik som förs av NATO och dess medlemmar. Det är inte nog att se NATO som en helt egen organisation som inte kan relateras till dess medlemsstater. Vi måste alltså hålla NATO-medlemmarna till samma standard som vi gör för andra stater. Som historien visar så har inte den ‘fria världen’ varit någon vidare kämpe för demokratiska värderingar runtom i världen. Det är väldigt få regimer inom exempelvis Mellanöstern och Sydamerika som har kunnat diktera sina samhällen utan västerländsk finansiering.
USA:s konsekvenslösa finansiering av religiöst radikala grupper såsom talibanerna och diverse krigsherrar i Mellanöstern har bidragit till fler konflikter som ruinerat flera samhällen. Även så var Reagan-administrationen en stor finansiär av apartheidregimen i Sydafrika. Dels använde regimen finansieringen till att öka sitt förtryck av svarta och minoriteter samt plundra grannländer, som enligt FN har skördat över 1.5 miljoner liv. Inte konstigt då att den typiska uppfattningen om NATO inte är ‘försvar av demokratiska värderingar’, utan istället ett neo-imperialistiskt ändamål som skyddas via en allians. Frågan är då om vi bara lever i den värld Orwell påstod framtiden bestå av. Sannerligen är mindre stater, såsom Sverige och Finland, bara är brickor i stormaktsspelet.
Så vad har vi kvar? Möjligtvis det tredje alternativet. Som vi har bevittnat finns ingen riktig “god” sida på den internationella planen när det gäller statsmakter. De agerar enligt sina egna intressen, som är såklart väntat av nationalstater, där den liberala samarbetsviljan finner sin plats bland de få mäktiga aktörerna på den internationella scenen. Istället för att Sverige då ska göra sig själv till en måltavla eller motståndare för den ena eller andra parten – kanske ännu värre, för annat missgynnat folk runtom i världen – så kan vi gå en självständig kurs.
Det gör oss inte heller “ensamma”. Vi blir istället säkra i att kunna bestämma vår egna politik och hitta vänner i världen på våra villkor. En aktiv politik för fredlig diplomati innebär inte att det egna försvaret havererar. Även ett eget försvar kan alltid byggas upp. Kom även ihåg att Europa en gång i tiden vara nära att skapa sin alldeles egna försvarsallians utan stormakterna. Ett enat Europa kanske hade kunnat bli den nya vägen för en världsmakt med en helt unik demokratisk systematik.
Chadi Toprak
