Ingen vill vara arbetarklass

poor-vs-rich

 

Hans Roslings plötsliga bortgång fick oss alla att slå ett slag för fakta. Över en natt var alla intresserade av det som stämde och var statistiskt säkerställt. Fast att vi många gånger drar oss med gamla siffror över förmögenhetskoncentration, resonemang om vad klass är eller hur många som läser vidare efter gymnasiet. Jag erkänner själv att det fortfarande slinker ur mig siffror som jag inte dubbelkollat på ett tag.

 

 

Inom klassforskningen har det hänt mycket men många av oss återanvänder samma retoriska figurer som vi fick med oss på vår SSU-etta för tio år sedan. Inget illa i det. Vi fungerar så och klassbegreppet är om något ett ideologiskt begrepp. Men vad den nya lilla boken ”Klass” påminner om är att klassbegreppet också är forskning och att det går att finna nya vägar fram utan att behöva byta ut sina gamla käpphästar.

 

 

Kriminologen Magnus Hörnqvist har skrivit en behändig liten bok om klass utgiven av läromedelsförlaget Liber. I samma serie finns böcker som förklarar ämnen som historia, etnicitet eller mode.

 

 

Göran Greider, Daniel Suhonen och andra vänstermän vill ofta att vi ska tala om klass. Magnus Hörnqvist vill snarare att vi ska läsa mer om klass. Boken är tjusigt uppbyggd och går på ett lättöverskådligt sätt genom traditionerna som kommer ur Marx och Webers skrifter och forskning. Pedagogiskt och enkelt tar Hörnqvist oss genom likheter och olikheter mellan de olika traditionerna och presenterar nutida exempel på hur tanketraditionerna kan användas för att förstå klass idag.

 

 

Hörnqvist ger olika strömningar syre och luft under vingarna. Han ger gammelmarxisterna, som enbart vill fokusera på ekonomiska strukturer och ofta talar om arbetarklassen som en kontinent, en känga med tydliga siffror på hur social rörlighet blivit möjliga i den moderna välfärdsstaten. Men han ger också de tredje vägen-skolade sossarna en känga med tydliga siffror om förmögenhetskoncentration och inkomstfördelning över tid. Törnqvist låter nästan dogmatisk när han skriver: ”De senaste decenniernas utveckling bildar en provkarta på borgarklassens framgångar i klasskampen”. Det blir inte enkelt för någon och alla lär sig något.

 

 

Boken är ett barn av sin tid. Hörnqvist recenserar hur relationen mellan forskningen om klass och den politiska arenan ser ut idag. Över tid har inte mycket förändrats i de grundläggande strukturerna, menar han. 1800-talets lantarbetare blev 1900-talets industriarbetare som blev 2000-talets servicearbetare. Och i forskningen syns inte den vertikala, eller borgerliga, klassanalysen särskilt väl – underklassen är så liten att den inte blir intressant att tala om. Men i politiken finns den och i kulturen likaså. De populärkulturella klasskildringarna vi matats med de senaste tio åren är inte sällan skildringar från en bottenposition med missbruk, våld och psykisk ohälsa som obligatoriska inslag. Titta bara på filmer som American honey, Sebbe eller Äta sova dö. Klass har blivit exotiskt och ett uttryck för det abnorma och misslyckade.

 

Det är inte så underligt att ingen vill vara arbetarklass längre. För så är det. När forskarna vid SOM-insitutet 2008 ställde frågan om klasstillhörighet definierade sig hälften av de tillfrågade arbetarna som medelklass. 1950 ställdes samma fråga i den klassiska Katrineholmsundersökningenoch då var det medelklassen som trodde sig vara arbetare.

 

 

Att tala om klass vore enklare att göra om vi först vågade definiera oss på den skalan. Vår politiska utmaning verkar nu vara att se till att ingen skäms för att identifiera sig som arbetarklass.För vem är det egentligen som tjänar på det?

 

 

Johanna Mårtensson

Förbundssekreterare S-studenter

Share

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *