De senaste veckorna har vi bevittnat en fruktansvärd händelseutveckling i de västra delarna av Burma. I Arakan state har våldsamma upplopp ägt rum mellan å ena sidan Arakaneser, vilka främst är buddhister och å andra sidan Rohingyas, främst muslimer. I början av juni våldtogs och mördades en Arakanesisk kvinna av tre muslimska män, vilket ledde till en kraftfull vedergällning där 10 muslimska personer mördades. Detta har sedan eskalerat något oerhört, och människor har mördats, drivits på flykt och fått sina hem förstörda. Mittemellan står den burmesiska militären, och vad deras inblandning egentligen innebär är omdiskuterat. På liknande vis är det mycket hett omdiskuterat vad konflikten egentligen går ut på och vem/vilka som bär skulden till det inträffade. Historierna om antalet döda människor, antalet övergrepp, antalet nedbrända hus och antalet människor på flykt varierar stort beroende på vem man frågar, liksom skuldbördan.
Händelseutvecklingen sammanfaller i tid med att vi diskuterar historiska källor och källkritik på lektionerna i samhällsvetenskap. Alla elever verkar någorlunda överens om att det är viktigt att försöka läsa oberoende nyhetskällor och att en viss händelse kan skildras olika beroende på vem som nedtecknar den. Detta är dock ett perspektiv som fullkomligt glöms bort när vi diskuterar de senaste veckornas händelser i Sittwe med omnejd, när känslorna blir för starka och personliga åsikter och erfarenheter istället får råda. Jag har svårt att navigera i min roll som lärare gällande detta.
Å ena sidan vill jag göra allt för att respektera den av tjejerna som kommer från Arakan state, och hennes fullkomligt berättigade oro, frustration och ilska över hur hon upplever händelserna. De nyheter hon läser beskriver hur tusentals människor av hennes egen folkgrupp drivs på flykt och hundratals mördas. Hon kan inte prata med sin familj för att fråga dem hur de mår. Hon upplever ett starkt hat mot de personer som hon menar är skyldiga till detta.
Å andra sidan måste jag representera något annat, den röst som säger att det finns olika sidor av myntet, att den muslimska befolkningen har fått utstå fruktansvärd behandling på samma vis som Arakaneserna; att de också tvingats på flykt och att de också mördats. Att i krig är ingen oskyldig, samtidigt som alla är oskyldiga. Tjejen i fråga trycker resolut två artiklar i handen på mig, efter en morgons diskussion om stridigheterna, vilka beskriver den senaste tidens händelser från ett skrämmande ensidigt perspektiv. Artiklarna talar om hur omvärlden är korrupt och felinformerad. De menar att det internationella samfundet, västvärlden och FN tar parti för Rohingyas, oberoende av dessas handlingar. Detta står i stark kontrast till de rapporter om hur folkgruppen Rohingya är en av världens mest diskriminerade folkgrupper, som dessutom är statslösa och drivna på flykt från diverse länder. De betraktas inte som medborgare någonstans, och i Burma lider de under alla möjliga och omöjliga former av förtryck och diskriminering. Där refereras de av många rätt och slätt till som Bengali, åsyftandes att de är hemmahörande i Bangladesh, trots att de bott i flera generationer i Burma och inte är välkomna som medborgare heller i Bangladesh.
Jag läser min elevs artiklar och känner hur en obehagsklump växer i magen på mig. Hur många delar av världen har inte bevittnat just detta? Människor som tillhör olika grupper, etniska, kulturella, religiösa etc., som upplever sig diskriminerade och illa behandlade, där någon eller några händelser sätter igång en våldsspiral som inte går att få stopp på och som spär på och spär på hatet tills de som tidigare levde som goda grannar inte längre klarar av att se på varandra. Allt de ser när de tittar på varandra är hur deras egna barn blivit mördade av någon som tillhör samma grupp som grannen tillhör. Alla som tillhör samma grupp är därmed att beskyllas. Vi blir inte längre individer utan representanter för en eller annan grupp, ett visst kön, en religion, en hudfärg, en nationalitet.
Jag försöker prata om detta på ett konstruktivt vis med mina studenter. Samtidigt vill jag som sagt så gärna att de, och framför allt hon vars familj lever i de mest våldsdrabbade områdena, ska känna att jag ser och förstår hennes oro, obehag och rädsla inför vad som eventuellt kan hända hennes familj och vänner. Att det jag säger inte på något vis förminskar det fruktansvärda i vad som skett och som fortfarande sker. Balansgången däremellan tycks mig oerhört fin.
/Maria Ehnhage, Mae Sot, Thailand
