Elinor Odeberg: Ingen skillnad på tunnelbanan och SVT

Att använda ”ung” som nedsättande begrepp luktar gubbvälde lång väg och är en fara för den demokrati som Anders Ericson påstår sig värdesätta i sitt försvar av reklam i kollektivtrafiken. Att förlöjliga den fullständigt relevanta kritik mot konsumtionssamhället som Grön Ungdom framför smakar särskilt illa i en samtid där allt färre unga väljer att engagera sig i partipolitiken, där klimathotet aggraveras för var dag som går och där makten mer och mer förflyttas från folkvalda till storföretag genom Moderaternas ständiga privatiseringar. I april förra året var det kollektivtrafiken som stod på tur, där det nu råder fri konkurrens. Den som känner sig nöjd med järnvägens prestationer efter 20 år av företagsekonomiska intressen som styrmedel, har något att se fram emot vad gäller punktlighet och turtäthet i kollektivtrafiken.

Som VD för Sveriges annonsörer har Anders Ericson givetvis kapitalintressen att förvalta. Hans fokus ligger inte på samhällsnyttan, utan på egennyttan. Att affischera i en miljö där tusentals människor färdas varje dag är onekligen mycket lukrativt. Som Anders Ericson själv påpekar ”finns reklamen där av en anledning”. Särskilt när kostnaderna är så små sett i förhållande till avkastningen. Anledningen till varför det är tvivelaktigt att tillåta reklam i kollektivtrafiken är därför att det är en miljö som få kan, eller bör, undvika. Det är en offentlig miljö, en del av det allmänna. Reklam på privata tv-kanaler är inga konstigheter, däremot är det inget som ska subventioneras i våra allmänna rum. Lika lite som vi ska ha reklam på SVT borde vi slippa reklam på bussen eller tunnelbanan som vi dagligen använder som färdmedel. Det handlar också om hur vi skapar en trevlig miljö för de resenärer som reser ekologiskt hållbart.

Socialdemokratiska Studentförbundet är liksom Grön ungdom kritiska mot reklam i kollektivtrafiken, men vi är framförallt för en avgiftsfri kollektivtrafik. Vi ser fri rörlighet som en medborgerlig rättighet och kollektivtrafiken som ett viktigt verktyg för att vi alla ska transportera oss miljövänligt. Skattefinansierad kollektivtrafik skulle dessutom innebära en långt lägre utgift för den enskilde resenären. Avgiften på skattesedeln uträknat per resenär skulle motsvara ungefär en tredjedel av nuvarande biljettpris, då cirka 40 % av priset går till biljettadministration, kontrollanter och högre och högre spärrar. Det innebär att bilister med hög inkomst, exempelvis VD:n Anders Ericson, betalar mer än den ensamstående mamman i förorten, eftersom skatteprincipen lyder ”bidra efter förmåga, få tillbaka efter behov”.

Apropå reklam, har några kanske uppmärksammat SLs senaste reklamkampanj ”Tack till dig som betalar”? På plakaten redovisas också hur mycket plankarna ”kostar”. Till saken hör att spärrarna, konstruerade att försvåra plankning men som snarast lett till att åtskilliga pensionärer och barnvagnar kommit i kläm, kostar ungefär 169 miljoner kronor om året. Trots att SL satsar miljontals kronor om året mot plankning så minskar den inte, av den enkla anledningen att plankning har ekonomiska orsaker. Folk har helt enkelt inte råd. I en alltmer segregerad stad med en stigande arbetslöshet är det fundamentalt med en kollektivtrafik som binder oss samman och möjliggör arbete, studier och en fri rörlighet som är ekologiskt hållbar.

Utöver Anders Ericsons försök att illegitimera Grön Ungdom med hänvisning till deras ålder, är den spetfulla kommentaren om ”70-talsvindar” nästan mer värd att uppmärksamma. Käre Anders, klimat och klass är inte frågor som gått ur tiden, de är mer aktuella än någonsin. Vana är vanskligt i den meningen att det är svårt att föreställa sig förändring, även om det är en positiv sådan. Därför vill jag tacka Grön Ungdom för ett viktigt inlägg och understryka deras hälsning: Ingenting är politiskt omöjligt.

Maktskifte 2014 medresenärer!

Elinor Odeberg, Libertas redaktör

Share

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *