Ingen kommer undan politiken

 

Det är tungt att vara socialdemokrat idag, och inget pekar mot att det kommer att bli enklare. Partitillhörigheten är stadigt på nedgång och allt färre blir medlemmar i ett politiskt parti. Parallellt med detta ser vi en fascism och högerextremism som blir allt starkare. Samtidigt tycks politiken tränga in i allt fler hörn av samhället och många unga ser sig idag som vänster. Vi kan bara stoppa fascismen och skapa ett jämlikt och solidariskt samhälle genom att organisera oss. Men hur kommer det sig då att det är så förbannat svårt att få folk att gå med i ett parti?

 

 

Bland det mest provocerande en som ung kan säga i dagens samtid är att en är medlem i ett politiskt parti. Genast kommer anklagelser om att vara en hjärntvättat zombie som slaviskt följer varje bud från den store ledaren. I kontrast till detta ses den egna personen som objektiv och självständig, frikopplade från Partiets ständigt vinande piska. Postpolitiken brer ut sig bland dagens ungdom. Dessvärre tycks ingen minnas Paulo Freires bevingade ord om att inte ta ställning för de förtryckta är att ta ställning för förtryckarna.

 

 

Särskilt märkligt blir denna syn bland stora delar av dagens vänster. En stor andel unga, särskilt de studenter vi i S-studenter möter i vår dagliga politiska gärning, definierar sig som politisk vänster. Steget till att däremot engagera sig genom att gå med i ett politiskt parti tycks däremot vara milslångt. Att predika socialism på en hemmafest är betydligt bekvämare än att sätta sig på ett medlemsmöte och skicka motioner till distriktskongressen, eller försöka arrangera en studiecirkel om ekonomisk demokrati.

 

 

En stor del av detta handlar om att politik bli till en accessoar bland andra. Det är hippt att vara vänster som ung. Att engagera sig i ett vänsterparti och därmed behöva förknippas med något en inte står för till 100% uppfattas däremot som oacceptabelt. Varje avsteg från individualismen omöjliggörs. Det ironiska blir att bejakandet av den egna individen blir det som står i vägen för den demokratiska socialismens framfart. Gärna en kollektiv arbetarrörelse, men först en rejäl dos individualism, tycks dessvärre vara mottot för många i dagens vänster.

 

 

Men visst har många likväl upptäckt att det inte går att komma undan politiken, att fascismens frammarsch inte kan mötas med tystnad och att borgarnas privatiseringar slår undan tryggheten för allt fler. Protesterna blir dock sällan mer än enskilda tomtebloss i samtidens mörker. Protester som fylls med utrop om att “politikerna måste lyssna”, men där ingen vill axla ansvaret för att bli politikern. Visst får en stå till svars för mycket skit som politiskt aktiv socialdemokrat, men hur ska vi annars få till förändring?

 

 

Självklart finns det stora problem och brister i dagens politiska partier, särskilt det socialdemokratiska, men däremot behöver en inte ha läst Kapitalet för att inse att det enda sättet att få till stånd en verklig förändring mot ett jämlikt samhälle är genom kollektiv organisering. Ingenting vi har uppnått har kommit till skänks från ovan, utan har varit resultatet av många människors organiserade gemensamma kamp för ett bättre samhälle. Där individens frigörelse möjliggjorts genom solidarisk strävan. Laget före jaget helt enkelt.

 

 

Problemet är att vi får det socialdemokratiska parti vi förtjänar. Om människor med progressiva tankar och idéer inte kan göra avkall på sin individualism för att istället ställa sig i arbetarekommunens kök och koka kaffe till torgmötet eller skriva den där motionen så kommer partiet bli en plats för karriärister och broilers. Det gör ont att vara socialdemokrat idag, trots höjt barnbidrag, och det kommer aldrig att bli smärtfritt. Men medan en del har lyxen stå vid sidan och klaga eller engagera sig i sakfrågor de tycker är kul för stunden, är vi många som faktiskt måste få ordning på det här jävla partiet för att kunna få till stånd ett samhälle som vi orkar leva i. Så skit i dig själv en stund och organisera dig! För, med den Store ledaren Stefans ord, vi gör det inte åt er, vi gör det tillsammans!

 

 

Jakob Stone

Ordförande Laboremus

 

Share

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *