Idépolitikens angelägenhet

 

Sonja Åkesson förmedlar i sin dikt ”Trädet” en humoristisk bild av hur det förgivettagna vänds uppochned:

 

En gammal ek har vänt upp och ned på sig
själv men lever ändå. Kronan tycks till och
med finna sig väl tillrätta, breder ut sig som
en matronas söndagskjol från förra seklet i
det unga gräset. Men roten som bökar omkring
däruppe i skyn utan att få fäste i den
ringaste lilla molntrasa är verkligen en
rörande syn.
Fåglarna är förbryllade.
Om dagen bara inte vore så klar!

 

Det är också en fantastisk bild av vad idépolitik borde vara.

 

Vårt här och nu är rena fängelset. Att önska sig bort från rådande omständigheters jämmerdal är ett sundhetstecken. Ett viktigt verktyg för att ta oss framåt är det frihetliga tänkandet, nyfikenheten, gränslösheten. Att pröva och ompröva. Att våga framföra obekväma sanningar, provokationer. Att utmana, vrida och vända. Förbrylla några fåglar.

 

Att politisk idéutveckling – oavsett om den består av intensiva, ögonblickslånga intryck eller sirapsartade eftertänksamma resonemang – som ser bortom mandatperioden, bortom listprocesser och asociala mediers vulgärtolkningar av verkligheten, bereds utrymme i ett informationstungt samhälle med tendens till förenkling är avgörande om politiken ska ha substans, långsiktighet och botten. Idépolitikens nyfikenhet är motgiftet både till självgod onani och nervös anpasslighet.

 

Idédebatt måste få vara obekväm och utmanande. Det nyfikna idépolitiska samtalets emellanåt fräcka nyp gör på sikt mycket mindre ont än skavsåren efter en lång, slentrianmässig vandring i betongöken.

 

Idédebatt måste vara villkorslös. Att pröva nytt kräver ett tillåtande klimat – ängslan är en dålig jordmån för idéutvecklande utforskning. I rigida vindars kalla drag vissnar snart nyfikenhetens plantor. Det är när arbetarrörelsens idépolitiska organ förväntas vara lydstater under partitoppen som idéutvecklingen är dödsdömd. Dagen då suffixet -rörelse stagnerar i en vittrande stenskulptur är det bara att packa kappsäcken.

 

Framför allt vårt förbund, S-studenter, måste ständigt slå vakt om sin roll som en utmanande röd kil, en intellektuellt skarp och uppkäftig Lilla My. Vår existens har ett egenvärde, och vi måste ha en stark integritet om vi ska fortsätta att vara en radikal och ideologiskt tydlig röst hellre än en instrumentell del av ett krasst valmaskineri när 2017 nu övergår i valår.

 

Ludvig Fahlvik

Libertas redaktör

FacebookShare

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *