Trots att Sverige leder i diverse jämställdhetsindex och därmed placerar sig som världens mest jämställda land mördar en man sin partner var tredje vecka. Var. Tredje. Vecka. Trots att poängen som Sverige får som summerar en första plats i statistiken formas våra pojkar och flickor fortfarande till tydligt olika stereotyper. Trots att Sverige leder har en stor andel av alla flickor hunnit bli sexuellt trakasserade innan de fyllt arton.
När den internationella dagen på initiativ av kvinnokämpen Clara Zetkin instiftades 1910 av den Andra internationalen hade kvinnor inte ens rätt till demokrati. Kvinnodagen syftade därmed till att i varje land på samma dag skulle fira en dag där man krävde kvinnlig rösträtt. Nu, 111 år senare är Sverige ett av länderna där man delar mest lika på makten. Det är ett resultat av en viktig och målmedveten kamp.
Den nyliberala feminismen kommer aldrig någonsin vilja ta tag i den ekonomiska ojämställdheten. Den rådande ekonomiska hegemonin bygger ju på tydliga hierarkier med under- och överordningar. Den anser att det är rimligt att vissa kan köpa sig loss från obetalt arbete genom skatteavdrag på bekostnad av andra kvinnor. Den tror också på den fria viljan. En sådan tro är problematisk för jämställdhetskampen på flera olika sätt. Bland annat förutsätter den att vi någonstans, långt inne, anser att kvinnor har lägre pensioner än män för att de inte velat jobba heltid, till exempel. En sådan syn på människan är självisk och osympatisk.
Kanske är det extra tydligt i år att jämställdhet och jämlikhet går hand i hand. Efter ett år av pandemi har vi kunnat följa flera olika uppror som uppmärksammar undersköterskors – ett kvinnodominerat yrke – prekära situation. Som det fastställs i LO:s rapport ”Vi som inte jobbade hemma” har arbetsvillkoren försämrats för, framförallt, kvinnor i vissa arbetaryrken. Framförallt har hälften av dem fått en ökad arbetsbelastning under pandemin. Lika många anger att personalbrist är ett problem som ökat det senaste året. Dessutom är kvinnliga arbetare överrepresenterade bland de som förlorat sin anställning i sviterna av pandemin.
Ja, visst är det absurt? I världens mest jämställda land jobbar kvinnor i vissa yrken sönder sina kroppar. De tvingas till delade turer. De har osäkra anställningar. Sverige är utöver världens mest jämställda land även ett av länderna där ojämlikheten ökar mest. Och vi vet ju alla vilka som missgynnas mest av ökade klassklyftor. Jämställdhet har alltid och kommer alltid behöva gå hand i hand med jämlikhet. Och vad säger det om systerskapet om vi gynnar en förbättring för vissa på bekostnad av andra?
Elfva Barrio, Libertas redaktion
