25 år sedan Berlin muren föll och Tyskland blev en enad stat. Vad blev egentligen konsekvenserna? Om detta skriver Sapere Audes Alexander Pettersson om idag.
Den 9 november är det 25 år sedan Berlinmuren öppnades. Genom ett smärre missförstånd förklarade Günter Schabowski, Socialistiska enhetspartiets (SED) representant, famlandes bland sina papper, att muren skulle öppnas – omedelbart. Förvånade östtyskar sökte sig försiktigt till gränsövergångarna, till vad som snart skulle bli en folkfest utan dess like tillsammans med västtyskar på andra sidan muren. Detta skulle bli slutpunkten för regimen i DDR – Östtyskland, och för hela östblocket. Väst och kapitalismen hade segrat. Eller? Det är svårt att undgå den borgerliga segeryran även så här 25 år senare. I den borgerliga verkligheten var det knappast i första hand en seger för friheten och folkmakten som murens fall symboliserade, utan just en seger för kapitalismen. Murens fall blev en symbolik för socialismens slutgiltiga nederlag – en totalt okritisk och naiv syn på händelserna, en illusion som fortfarande lever kvar och håller på att befästas.
I den borgerliga pressen har vi i dagarna kunnat se hur man föga förvånande passar på att tala om ”kommunismens misslyckanden” och ”lögnerna om västimperialismens” spridning. Visst var det förevändningar som orimligt och ändock då kunnat ursäkta att man stängt in ett helt folk, men den kapitalistiska chockterapi som Östeuropa utsattes för efter murens fall går inte att blunda för, och inte heller dess verkningar, med växande klyftor, fattigdom och en enormt tilltagande främlingsfientlighet i kapitalismens spår. Den imperialism som östdiktatorer varnandes kunde slänga sig med, var den trots allt på riktigt? Det som slog fel med murens fall var borgerlighetens benägenhet att ta sig friheten att på något sätt tvätta sig ren i någon form av demokratiglans. Paradoxen ligger väl kanske i att den borgerliga demokratin framkämpats av arbetarrörelse och folkligt tryck, som på det sättet tvingat borgerligheten till att reformera sig själv i sitt eget system. Borgerligheten i sig och kapitalismen betyder i regel inte demokrati, utan oftast det motsatta. I samhällssystem där marknadiseringar och privatiseringar breder ut sig, även här hemma, där minskar folkmakten, demokratin, och den reella makten flyttas istället över till företagsägare där devisen befästs om att det är pengarna som trots allt är och ger makten.
Och för att återgå till 25-årsjubileet över Berlinmurens fall. Vad var egentligen vinsten, och vari låg den nya friheten? Östtyskarna vann sin politiska frihet, och gott så, men de ”vann” också kollapsade arbetsplatser och med det en arbetslöshet som fortfarande bitit sig kvar i östra Tyskland, drastiskt försämrad rätt till abort; i DDR var aborten till och med betald av staten, medan den i väst var villkorad till krav om medicinska och sociala problem som skulle bedömas av en doktor och därtill föregås av betänketid, i annat fall var abort illegalt i väst. Man gick miste om en ungdom som flydde till väst av den anledningen att det nu var där arbetstillfällena fanns, och med det också numera en generellt äldre befolkning i det nu forna DDR i jämförelse med det västra Tyskland. I det fria västtyska samhället blev det svårare för kvinnor att frigöra sig från sina män med de nu ”nyvunna”, med den nya statsmakten, inskränkningarna i rätten till att ta ut snabba skilsmässor som med den nya västregimen innebar en väntetid på minst ett år. Kvinnans självständighet kunde man alltså inskränka på olika sätt och med återföreningen skulle de östtyska kvinnornas pensioner nu knytas till männens inkomst, vilket blev ännu ett hinder för kvinnans frihet. I Västtyskland kunde den fria demokratiska kvinnan gott vara hemmafru – och kan det fortfarande.
Att kvinnorna generellt fick det sämre med det nya landet kan kanske ses i det positiva som ändå fortfarande finns kvar från den gamla diktaturen, såsom den långt bättre utbyggda barnomsorgen som än idag är en förutsättning för kvinnornas möjlighet att frigöra sig från könsrollernas bojor, i öst. Andelen förvärvsarbetande kvinnor är bland annat tack vare barnomsorgen generellt av högre antal i det forna DDR. Nästan lika snabbt som muren föll blev östtyskarna av med föräldraledighet, barnbidrag, snabba skilsmässor, rätten till arbete, garanterad barnomsorg, abort, gratis preventivmedel, pensioner grundade på arbetsår. Vid återföreningen skedde inga förhandlingar mellan öst och väst, utan i praktiken annekterades DDR av Västtyskland. Den kapitalistiska chockterapi som väst ordinerade det då befriade Östeuropa och som även det, odemokratiskt, planekonomiska Östtyskland utsattes för lämnade efterverkningar som delar av östra Tyskland än idag lever med och som befolkningen där inte lyckats ta sig ur. Detta sas vara slutet för Kalla kriget och kapitalismens slutgiltiga seger. Östblockets alternativa samhällssystem var nu tillintetgjort. Kapitalismens väg var krattad och marknaden frigjord, men knappast människan. Än idag. Inte bara i Tyskland.
Idag sitter vi i hela EU med ett TTIP-avtal i knät som ingen verkar vilja kännas vid, men som ändå ”måste” drivas igenom, som kan komma att inskränka våra demokratiska rättigheter att som folk genom politiken kunna bestämma över oss själva. Från socialdemokratiskt håll kan det ibland låta som att detta frihandelsavtal till och med skulle vara önskvärt. Är det från en politisk ofrihet till en annan som vi nu gått och fortsätter gå in i? Är vi själva med och avvecklar vår egen (relativa) frihet? Det politiska motståndet får inte dö med muren. Det är tydligt att behovet av en diskussion kring möjligheten och framkomliga vägar till ett alternativt samhällssystem är akut. Med murens fall frigjordes den socialistiska drömmen från sina antisocialistiska bojor. Den insikten måste sjunka in. Att socialismens genomförande förutsätter demokratins utvidgning, inte avskaffandet av den. Med Berlinmurens fall skulle inte vänstern dö, den skulle ju bli fri! Låt inte anitkapitalismen, motståndet mot det som faktiskt är fel, dö med murens fall. Öppna istället ögonen för ett alternativ till två människofientliga system.
Alexander Petersson
Styrelseledamot och studieledare i Sapere Aude
