I kölvattnet av Macron

1124-1024x512

 

I det franska presidentvalet segrade mittenkanditaten Emmanuel Macron. Han vann en storseger, med omkring 65 % av rösterna, och besegrade sin motkandidat, den nationalistiska och högerextrema Marine Le Pen. Macron företräder den socialliberala rörelsen En Marche! och nu siktar man på att ta sig in i nationalförsamlingen i och med parlamentsvalen i juni.

 

 

I skuggan av Macrons framgångar befinner sig istället en annan politisk rörelse i kris – den franska socialdemokratin. Socialistpartiet gjorde ett historiskt sett uselt val och deras kandidat Benoît Hamon slogs ut redan i första omgången med endast 6 % av rösterna. Det franska presidentvalet är unikt på det sätt att de två kandidater som fick flest röster inte kom från något av de stora dominerande partierna – socialistpartiet och republikanerna. Även om de båda partierna slogs ut i den första omgången av presidentvalet, kan man konstatera att högerpartiet gjorde ett betydligt bättre val än sin socialistiska opponent. Att socialdemokratiska partier runt om i Europa krisar kan knappast ha undgått någon. Men om vi håller oss till Frankrike, hur kan det komma sig att denna väldiga folkrörelse, som varit med och byggt upp välstånd, förlorar väljare i val efter val? Har den franska socialdemokratin kollapsat?

 

 

Varför socialdemokratin inte vinner val som den gjorde på 1900-talet handlar ytterst om att rörelsen inte står för ett politiskt alternativ, som människor kan stödja helhjärtat. Socialdemokratin har säkerligen svaren på de stora utmaningar världens länder står inför, med ökad globalisering och växande klassklyftor, men man lyckas inte kommunicera det till väljarna på ett trovärdigt sätt. Socialdemokratin är i behov av att hitta nya frågor som engagerar nya väljargrupper. De måste presentera lösningar på de stora samhällsproblemen, inte bara mumla.

 

 

I fallet Frankrike har Socialistpartiet minskat till förmån för Front National, särskilt på den franska landsbygden och längs med det franska rostbältet. Liksom sin amerikanska motsvarighet är det franska rostbältet hemmet för många missnöjda arbetare, som förlorat sina jobb i industrin på grund av globaliseringen. Här skulle socialdemokratin ha en stor möjlighet att kunna fånga upp och bemöta den ilska och frustration som många industriarbetare känner. I detta fall skulle socialdemokratin kunna lägga fram lösningar på hur arbetarna skulle kunna få behålla jobbet och inte tvingas ut i arbetslöshet. Trots goda förutsättningar att bedriva progressiv politik, misslyckas man. Socialdemokratin har öppet mål, men man lyckas aldrig sätta bollen i krysset.

 

 

Det problematiska med hela det franska socialistpartiets situation är att man i presidentvalen representerades av en progressiv kandidat, som tillhörde partiets vänsterfalang. Trots en reformistisk agenda, lyckades man inte locka till sig stora väljargrupper. Anledningen till detta går det självklart endast att spekulera i, men man skulle kunna lyfta fram den bristande tilliten till det politiska etablissemanget i Frankrike som en rimlig orsak till varför en progressiv socialist ändå inte kunde samla tillräckligt stöd hos väljarna. Under en lång tid har det vuxit en förtroendeklyfta mellan det politiska etablissemanget och väljarna i Frankrike, vilket har banat väg för populismens framväxt. Det franska politiska etablissemanget verkar ha trott att väljarna har dåligt minne, att de lätt glömmer svikna vallöften och uteblivna reformer. Men det har visat sig vara fel. Den nu avgående presidenten, Francois Hollande, har fått uppleva de svikna väljarnas vrede och har länge dragits med urusla opinionssiffror. Hollande lovade under sin egen presidentvalskampanj massiva satsningar för att rädda industriarbetarnas arbeten i det franska rostbältet, men det var bara ett av många vallöften som inte infriades. Resultatet blev ett ökat politikerförakt, vilket i sig äventyrar folkets tilltro till politikens kraft att förändra.

 

 

Socialdemokratin är på tillbakagång runt om i Europa och situationen för det franska socialistpartiet är inte en dans på rosor. Det går ännu inte att tala om en total kollaps för de franska socialisterna, men däremot måste valresultatet leda till att man – inte endast i Frankrike utan även runt om i Europa – rannsakar sig själva, bestämmer sig för vilken politisk riktning man vill peka ut inför framtiden och berätta en historia som väljarna kan ta till sig och känna igen sig i. Det finns en anledning till att de franska väljarna valde Macron eller ett annat vänsteralternativ framför socialistpartiet; den franska socialdemokratin kunde inte få väljarna att känna framtidstro och tillit. Nu måste ett förnyelsearbete ta fart som mynnar ut i en socialdemokratisk rörelse som är progressiv och håller vad den lovar.

 

 

Gustaf Silenstam

 

 

 

 

FacebookShare

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *