Halmstad är en helt vanlig tätort, med bostadsområden likt dem i de flesta tätorter. Något annat staden har gemensamt med andra tätorter är bostadssegregationen, men i Halmstad utmärker den sig med sin tydlighet. Genom staden rinner Nissan, som delar den i två delar – den östra och den västra sidan. I den östra delen finns miljonprogramsområden och andra bostadsområden med många hyreslägenheter medan det i den västra delen finns områden som Tylösand och Frösakull, med lyxvillor och “finare” hus med utsikt över stranden. Broarna över Nissan går mellan två rätt olika världar.

Det är till stor del en uppdelning klasser emellan, där den östra sidan domineras av folk med arbetarklassbakgrund medan den västra främst består av de som kan klassas som “övre medelklass” (det finns självklart undantag i båda fallen). Dessutom är den västra sidan till större del vit och etniskt svensk, medan den östra sidan har en betydligt mer varierad befolkning. Öster om Nissan är antalet barn med högutbildade föräldrar mindre än bland barnen från västra Halmstad. Alltså är de flesta familjers medelinkomst betydligt lägre hos familjerna på östra sidan mot familjerna på den västra, i och med att majoriteten av de tidigare är arbetare med lågavlönade jobb. Ofta väldigt slitsamma jobb. Naturligtvis påverkar det även människornas hälsa, livskvalitet och medellivslängd. Denna sorts segregation är en naturlig följd av kapitalismen och den strukturella rasism som medföljer. Det är inget unikt för Halmstad, utan det ser ut så här på väldigt många håll i landet.

När vi lever i ett samhälle där marknaden styr är det de redan frälsta som gynnas. De som föds med rätt förutsättningar, alltså i en god socioekonomisk situation. De dyra villorna med havsutsikt byggs på Tylösand och Frösakull, vid de välskötta och populära stränderna. Vilka är det som flyttar dit? Jo, folk som redan har pengar. En familj som flytt från till exempel Syrien och som precis fått uppehållstillstånd har inte råd att flytta dit. Det lär de inte ha i framtiden heller, då deras eventuella utbildning inte är giltig här och de får lågavlönade jobb, som endast tillåter dem att bo i billiga hushåll. Var finns de billiga hushållen? På olika bostadsområden på den östra sidan. Samtidigt byggs det inga sådana bostäder på den västra sidan då området i det fallet hade riskerat att förlora sin status, vilket hade lett till att de fina villorna inte längre hade varit lika populära bland rika. Då hade det plötsligt inte blivit lika gynnsamt med de fina villorna och man hade förlorat på det. Det är detta som sker när marknaden får styra – segregation skapas.

Som uppväxt i Halmstads typiska miljonprogramsområde, Andersberg, har segregationen präglat min uppväxt och senare även påverkat min politiska övertygelse. För det var inte förrän jag lärde känna personer utanför östra Halmstad som jag blev medveten om klassamhället. Då förstod jag att alla inte hade det som vi på Andersberg. Att alla inte bodde i hyreslägenheter. Att alla inte hade vänner med utländsk bakgrund. Att de istället bodde i villor och åkte på utlandsresor flera gånger om året. Det var när jag fick höra vänner från västra sidan berätta att deras föräldrar inte lät dem vistas på Andersberg, som jag insåg att något inte stod rätt till i vårt samhälle. Jag exponerades för klasshatet.

Alltså blir det tydligt att Halmstad är som en spegling av Sverige i stort, med sina  klassklyftor och sin segregation. För så här ser det ut i de flesta delarna av samhället; på arbetsmarknaden, i skolorna och även bostadsområdena. Kapitalet gynnar de som redan har pengar, medan det trycker ner resten och gör livet svårare för dem på alla nivåer. Så lätt kan det vara att få syn på klassamhället. Det räcker att ta en titt på Halmstad.

Selma Haskovic

Libertas redaktion

Bild: Destination Halmstad