Debatten kring vinster i välfärden har tagit upp mycket medieutrymme. Med rätta. Till och med den sömnigaste gråsossen vaknar till liv i frågan. 8 av 10 svenskar är emot vinster i välfärden och bland 9 av 10 socialdemokratiska gräsrötter råder en rungande konsensus kring nonprofit-principen. Upp till kamp! Skattepengar skall gå till det de är avsedda för! Punkt slut.

Mot denna bakgrund är det, vid första anblick, mycket märkligt att partiledningen agerar riskkapitalets skyddsvärn. Rent av oförståeligt. Väljaropinion kan det knappast vara tal om, med tanke på svenska folkets tydliga aversion mot försnillning av skattepengar. Är det fuffens på gång? Vem är det som styr egentligen? Daniel Suhonen och Felix Antman Debels stärker misstankarna om politiken och näringslivets oheliga allians på DN Debatt 2/10 http://www.dn.se/debatt/politikens-dubbelagenter-hot-mot-demokratins-karna. De pekar på hur tidigare ledande socialdemokratiska politiker, likt moderater länge gjort, förflyttas ut i näringslivet och hur de höga politikerlönerna kan tänkas vara en förklaring till exempelvis bolagsstyrelsernas lockelse. Hur det pågår en lobbying inom det socialdemokratiska partiet för en vinst-positiv hållning.

Ett mycket relevant klargörande. Men frågan är om näringslivets intåg i plenumsalen är hela förklaringen.

Om vi ska dra det steget längre – det finns en annan poäng med att inta denna position, utöver att bli bjuden på middag hos Caremas vd. Effekten blir att den socialdemokratiska debatten snedvrids på sådant sätt att andra förslag framstår som mer, eller mindre, radikala beroende på var de står på höger- och vänsterskalan. 

För när vi debatterar något så grundläggande som att skattepengar till vår gemensamma välfärd ska stanna där, vad händer med de motioner som berör ett förstärkande av välfärden? I vilket ljus hamnar då den reformistiska motionen om fri tandvård, fri kollektivtrafik, individualiserad föräldraförsäkring..? Hur påverkas vår socialdemokratiska vision, var drar vi gränsen för det möjliga?

Ett av argumentet mot nonprofit-principen är just att vinstdrivande företag redan existerar inom svensk välfärd och att det därför, som Löfven själv sagt, är omöjligt att vända utvecklingen. Som Stefan Stern skrev på Newsmill 25/8: ”Ett förbud mot vinstdrivande utförare hotar var tredje läkarbesök och var femte hemtjänsttimme.”. Endast en ovilja, eller möjligen rädsla, att finansiellt satsa på välfärden kan förklara varför detta argument skulle ge luft åt att gilla läget istället för att agera NUNUNU.  Stefan Stern är f.d. socialdemokratisk partisekreterare och nu vice vd för det vinstdrivande äldreomsorgsföretaget Silver Life och har därigenom starka egenintressen i frågan om vinster i välfärden – det som Suhonen och Antman tar upp som exempel på en ”dopad” debatt.

I praktiken, om privata vårdcentraler, skolor och äldreboenden läggs ned i och med införandet av nonprofit-princip, innebär det att kommunen eller landstinget måste säkra patienternas vård eller elevernas skolgång. Denna omställning skulle kosta pengar. Skattepengar. Detta är varför Löfven beskriver det som ”omöjligt” att genomföra. Det skulle vara värt vartenda öre, men i den moderat-styrda politiska verkligheten är satsningar detsamma som vårdslöshet. En verklighet som ledande socialdemokratiska politiker accepterat för sann, istället för att ta varje tillfälle i akt att bevisa motsatsen.

Arbetarekommun efter arbetarekommun röstar nu för nonprofit-principen – Malmö och Stockholm för att nämna några. Det är en tidsfråga innan det blir majoritet för denna hållning på partikongressen 2013. Det vore en seger, givet att det går igenom, men vi ska akta oss för att nöja oss där. För all denna kraft som ägnas åt att främja det allmänna får inte stanna vid vad som en gång var en socialdemokratisk självklarhet – att skattepengar till välfärd ska gå till välfärd.

I de blindas rike är den enögde kung.