En svensk supporters erfarenheter av att ha genomgått Camp Obama i New York.

I ett av Demokraternas starkaste fästen, New York, organiserades kampanjer som riktade sig utanför den egna statens gränser. Många bussar fyllda med gräsrotsaktivister lämnade Manhattan och körde till Ohio och Pennsylvania som var viktiga delstater för en Demokratisk valseger.

Utmaningen var enorm. Fram till valdagen behövde Demokraternas kampanjorganisation värva en armé av volontärer som förväntades bidra med sin lediga tid och sitt outtröttliga engagemang. Det visade sig rätt snabbt att sökandet efter dessa gräsrotsaktivister var betydligt lättare än jag kunnat tro. Framgången beror på framför allt en sak: Camp Obama. 

Mellan 36:e och 37:e gatan, 8:e avenyn på Manhattan, och med utsikt över Chelsea finns kampanjhögkvarteret på tjugonde våningen som varit Demokraternas sedan Clintons valrörelse. Till den sparsmakat inredda kampanjlokalen kom ett fyrtiotal New York-bor en varm lördag i juli. Det var mannen i medelåldern som förlorat alla sina tillgångar när han betalade sjukhusräkningarna för sin döende fru. Det var den unga killen som genom Obamas studentreformer fått möjligheten att studera på högskola. Det är den unga tjejen vars faster drabbades av bröstcancer. Det är jag och mitt huvudsakliga skäl att stötta Obama bottnade i en övertygelse att jag inte ville ha republikansk utrikespolitik i världen. I lokalen upplevde jag att vi var ett genomsnitt av alla New York-bor; alla åldrar, alla kön och nyanser.

 Camp Obama, en fyra timmar lång kurs, var frivillig för de volontärer som ville veta mer om vad det innebar att vara gräsrotsaktivist. Kursen leddes av 18-23-åringar som ägnade sitt sommarlov åt att utbilda nya aktivister. För att förstå hur effektiv denna kurs var så lyckades kursledarna på mindre än två timmar få alla deltagare, som ditintills varit passiva betraktare av valet, att ringa andra väljare och uppmana dem att rösta på Demokraterna. I dryga timmen ringdes det runt till över tusen personer. Mot slutet av kursen hade dessutom nästan alla skrivit upp sig på nya aktiviteter, framför allt dörrknackningar och fler rundringar. Det var ett imponerande resultat och det var helt uppenbart att kursledarna gett deltagarna mod och självförtroende att våga vara representanter för Barack Obamas gräsrotsrörelse.

Vad var hemligheten med Camp Obama? Det lättaste sättet att förstå kursens framgång är att analysera kursens viktigaste moment. 

Inledningsvis ombeddes samtliga deltagare att berätta en historia om de skor de hade på sig. Syftet var dubbelt; dels fick varje person möjligheten att prata om sig själv, dels symboliserade skorna en viktig del av gräsrotsaktivismen –fotarbetet. Sedan följde moment får anses som självskrivna i en introduktionskurs: Gräsrotsrörelsens uppbyggnad, delstatens politiska mål, bildandet lokala föreningsmodeller (den amerikanska motsvarigheten till socialdemokratiska föreningar). Vad som hände därefter var en övning som gav deltagarna kraft och stärkte oss i vårt engagemang. Var och en av oss fick fundera på vår personliga berättelse; varför ville vi bli gräsrotsaktivister? Tanken med uppgiften var att bestämma sig för en berättelse och öva på den tills vi kunde rabbla upp den i sömnen. De deltagare som ville fick även berätta för oss andra vad som fått dem att komma till Camp Obama. Jag fick höra på hjärtskärande berättelser om hur livet drabbat dem, om hur livet förbättrades med Obamacare och om hur närståendes jobb behölls tack vare statens insats att rädda General Motors från konkurs. Kursledarnas övertygelse, att vi låter som mest övertygande när vi pratar om våra egna erfarenheter, stämde. Det blev uppenbart att vi ryktes med i berättelserna. När jag gick därifrån kände jag att jag just tagit del av en oerhört proffsig introduktion. Tempot var högt, stämningen var positiv och vinnarandan var påtaglig.