Humanioran den största förloraren

 

“Jag förfäras över råheten i den strid som har uppstått” skriver Horace Engdahl härom dagen apropå krisen inom Svenska Akademien, i en text som i egen rätt rått slår vilt omkring sig. Den nyligen avhoppade akademiledamoten Kjell Espmark kallade Engdahls demagogiska inlägg för “det skändligaste han läst i hela sitt liv”. I pressen är det öppet krig akademiledamöter emellan, och det är möjligt att detta spektakel är det folkligaste Akademien uppbådat på länge – även om nomineringen av Bob Dylan till Nobelpriset i litteratur var ett lågvattenmärke i samma kaliber.

 

I en tid och i ett samhälle där humanioran är under lågintensiv attack, där läsningen  bland våra barn och unga är skrämmande låg, där den politiska principen om armslångt avstånd bryts av reaktionära krafter som vill detaljstyra och beskära konsten och kulturen, är det extremt sorgligt att följa haveriet inom Svenska Akademien.

 

I november skrev jag att Akademien borde göra en rejäl organisatorisk utredning efter #metoo. Så verkar ej ha skett, utan konflikterna har under våren eskalerat. I den utredning som tillsattes i höstas framkommer bland annat att ledamoten Katarina Frostensson varit med och beslutat om att Akademien ska dela ut bidrag till verksamheten Forum – som hon själv är delägare i tillsammans med sin man, “Kulturprofilen”. Ren korruption, alltså. Efter att Akademien röstat om huruvida Frostensson skulle avgå eller ej, där utfallet blev till Frostenssons fördel, valde Kjell Espmark, Klas Östergren och Peter Englund att hoppa av. De aderton blev de tretton och är således knappt beslutsmässiga. 

 

Det är inte första gången som det allvarligt stormar i detta högkulturella vattenglas. Under Rushdieaffären 1989 valde Kerstin Ekman och Lars Gyllensten att sluta delta i Akademiens arbete. Men då gällde det, som några redan påpekat, mer principiella frågor om Akademiens arbete och väsen – inte alls lika solkigt som de rent kriminella förehavanden av olika art som är upprinnelsen till dagens elände. Nuvarande kris sätter snarare fingret på en tämligen inavlad kultursfär där oacceptabelt beteende ej tas på allvar, och där privata lojaliteter sätter hinder för ett seriöst och professionellt arbete.

 

I längden kommer denna sorgliga historia att skada det litterära Nobelpriset, underminera Akademiens förtroende och prestige, samt i förlängningen göra våld på humaniorans och den seriösa litteraturens ställning. En vänskapskorrumperad styrelse som betalar ut bidrag till sig själva och kastar paj inför öppen ridå finns det ingen allmänhet som har förtroende för. Och än värre verkar det ju överhuvudtaget inte som att Akademien är intresserad av att hantera de sexuella övergrepp som tillåtits existera inom dessa slutna väggar. Vem respekterar en sådan institution?

 

Bristen på insyn, ledamöternas tystnadsplikt och det faktum att ledmötena väljs in på livstid och således aldrig behöver omprövas garanterar att Akademien är en suverän institution som inte behöver stå till svars för någon – inte ens sin högste beskyddare, Carl XVI Gustaf. På många sätt är Akademien en feodal spillra, men denna spillra är fortfarande av oerhörd betydelse för kultur och bildning.

 

Humanioran lever redan på nåder i denna kulturfientliga avkrok. Att se en av de viktigaste institutionerna som fortfarande behandlar seriös litteratur på ett seriöst sätt lägga krokben för sig själv är oerhört dystert.

 

Ludvig Fahlvik

Libertas redaktör

 

Share

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *