Hopelessly devoted to you

stc3a5g

Min syster är sju år äldre än jag. I alla tider har hon varit min idol och om du läser det här syrran ska du veta att du fortfarande är det, men i alla fall: till ämnet. När jag var kanske åtta och syrran var 15 kollade hon på filmen Grease cirka varje dag. Och varje gång hade jag så svårt att förstå att Sandy kunde vilja ha den där DOUCHEN Danny. Han som skämdes över henne, skämtade bort hennes komplimanger och var allmänt störig. Men på verandan förklaras allting varenda gång. Olivia Newton-John klämmer i för full hals: hopelessly devoted to you  eller som den en gång översatts till svenska: hopplöst är jag bunden till dig.

 

Jag funderar ganska ofta på engagemang och drivkrafter. Vad är det som gör att jag är aktiv i röran? Röran är alltså det lite charmiga smeknamnet på arbetarrörelsen, alla organisationer inräknade. Jag har till och med hållit i föreläsningar på temat. När jag har gjort det så har jag sagt att den enda drivkraften som räknas är lusten, glädjen. Den måste alltid vara grunden till allt engagemang. Vänner. Jag måste faktiskt krypa till korset. Fy fan vilket ljug det är. Lust och glädje är viktigt ja, men oj vad jag har låtit mig själv styras av andra drivkrafter i mina dagar. Glädje i att en söndagsmorgon sitta och revidera ett reformprogram, ja visst kanske jag känner det ibland men det är väldigt sällan det enda eller ens det primära jag känner. Men det kanske kan få vara okej ändå?

 

Ibland får jag frågan hur jag kan organisera mig i ett politiskt parti. Det är liksom inte så sexigt these days. Det är inte ens lite spännande. Folk brukar oftast få något plågat i blicken när jag berättar det och efter två glas vin brukar de ta mod till sig och säga något i stil med ”Men hur kan du vara med i sossarna de har ju gjort X Y Z ”. Jag har aldrig något svar riktigt. Jag brukar le forcerat och säga att ”jag tror på politikens kraft att förändra”. Det är sant. Det gör jag verkligen, men inte låter det särskilt hjärtligt när jag säger det.

 

Men precis som Sandy så har jag hittat min politiska kärlek. Precis som Sandy på verandan så sjunger jag ”my friends keep saying fool forget him, my heart keep saying dont let go” och det är sant. Jag kommer inte att byta parti, jag kommer stanna (nästan) oavsett vad som händer, för trots att jag tvivlar och trots att min rörelse ibland är feg, att det finns mycket att säga om politiska partier så står mitt val kvar. Jag är kär i Danny Zuko, och så är det bara. Jag tror på den demokratiska socialismen som en utopi som vi ska nå genom att lugnt och sakligt kämpa för förändringar på sikt. Vår rörelse är världsomdanande när den träffar rätt. Då räddar den sjukskrivna från stupstocken och ger folk som har det svårt en chans till frihet, ger människor som gjort misstag möjlighet att själva koppla grepp om sina liv, ger människor som fallit en chans till revansch. Ger dig och mig en chans att förändra världen.



Så okej älskade rörelsen. You’re the one that I want. Trots att jag ibland tvivlar.

 

Anton Jordås

S-studenters förbundsstyrelse

 

Share

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *