Högern i USA är idag mer extrem än någonsin tidigare. Det är en konsekvens av en radikaliseringsprocess som pågått i flera årtionden, och en föraning för vad som håller på att hända i Sverige, skriver John Mogren Olsson.
När USAs högsta domstol får en ny domare och därmed en republikansk majoritet riskerar aborträtten att undermineras, i värsta fall kan abort bli olagligt i flera sydstater redan inom några år. Samtidigt har Trump gett enorma skattesänkningar till de rikaste, låtit en klimatförnekare styra miljöskyddsmyndigheten, och hoppat av parisavtalet, vår bästa chans att rädda mänsklig civilisation från en möjlig undergång. I det ljuset är Republikanerna troligen en av de farligaste organisationerna i mänsklighetens historia.
Den här situationen började inte med Trump, han är snarare den logiska konsekvensen av en process som pågått under en väldigt lång tid. För att förstå hur radikaliseringen av Republikanerna gick till måste man förstå partiets prioriteringar. Republikanerna har sedan 30-talet varit det parti som representerade de rika och storföretagen, en tendens som förstärkts av nyliberalismens intåg under 80-talet och legaliseringen av mutor som politiker blivit beroende av.
Författaren och historikern Thomas Frank konstaterar: ”Republikanernas motiv är enkla: De kan göra vad som helst, säga vad som helst, påstå sig tro på vad som helst, i syfte att uppnå skattesänkningar, avregleringar, och lite hjälp att hålla arbetare i schack. Inget annat är heligt för dem. Regler, normer, traditioner, budgetunderskott, bibeln, konstitutionen, vad som helst. De bryr sig inte, och därmed har de visat sig vara ytterst förutsägbara.”
Utmaningen Republikanerna stått inför har därmed varit högerns klassiska problem, att övertyga väljarna att stötta en politik som missgynnar dem ekonomiskt. Därför har Republikanerna i över 50 år försökt samla människor kring andra identiteter, som t.ex. hudfärg, sexualitet och religion, som när man under 60-talet använde rasism för att ta över sydstaterna från Demokraterna genom ”The Southern Strategy”.
Över tiden har detta fenomen muterat och ett allt bredare spektrum av sociokulturella frågor har använts som republikansk ammunition i de så kallade kulturkrig som växte fram på 80-talet och eskalerade på 2000-talet. I mångt och mycket har denna distraktionsmanöver fungerat, vilket framgår i Thomas Franks bok ”Whats the matter with Kansas”, där han skildrar hur hans hemstat, som i 1900-talets början var centrum för vänsterrörelsen ”Populisterna”, nu ett sekel senare istället var typexemplet för Republikanernas offensiv.
Trots att ojämlikheten hade ökat var frågor om ekonomi och fördelning som bortblåsta i Kansas. Det fanns till synes färre konfliktytor, då Demokraterna hade gått åt höger under 90-talet. Det fanns fortfarande klassretorik, om elit mot folk, men skiljelinjen var inte ekonomisk, utan kulturell. Debatten präglades av sociokulturella frågor som aborträtten och homosexuellas rätt att gifta sig, där Republikanernas reaktionära åsikter fortfarande var i majoritet. Men när de sedan satt vid makten drev de igenom den vanliga ekonomiska högeragendan, och när konsekvenserna blev kännbara riktades ilskan mot den så kallade ”liberala eliten”. På så sätt fungerade sociokulturella frågor som en murbräcka för att genomföra ekonomisk högerpolitik.
Det här blev deras framgångsrecept. Sedan slutet av 90-talet växte det fram en hel konservativ medievärld, ledd av Fox News och ärkekonservativa radiopratare som Rush Limbaugh, vars funktion var att sprida Republikanernas världsuppfattning till så många som möjligt. På så sätt var det viktigt att hälla allt bränsle man kunde över de brinnande kulturkrigen. Plötsligt dominerades nyhetsbevakningen av frågor om invandring, brottslighet, muslimer och vapenlagstiftning. En trivial händelse som att en skola ändrade på en julsång kunde Fox News blåsa upp som ”The War on Christmas”.
Det var också i denna medievärld som rasistiska konspirationsteorier om Obamas födelse började spridas, vilket stöddes av flera republikanska politiker. Det var ett exempel på hur symbiosen mellan medierna och republikanerna ledde till en allt större radikalisering i både kulturen och politiken. Tidigare extrema åsikter blev normala, och hela den politiska spelplanen följde republikanerna i sin flytt åt höger. Problemet var att väljarna faktiskt började tro på vad de hörde. Politikerna tappade kontrollen, och kunde inte längre hantera den enorma misstro mot ”eliten” som de själva hade skapat. Detta blev tydligt när John McCain kände sig tvungen att välja Sarah Palin som vicepresidentkandidat, följt av Teapartyrörelsen och till slut Donald Trumps presidentkandidatur. Trump är således inte någon avvikelse från Republikanismen, han är Frankensteins monster.
Med den här historien i bakhuvudet har det senaste året i svensk politik känts minst sagt olustigt. Det är samma mönster. Högern använder i allt större utsträckning sociokulturella frågor och påhittade konflikter för att distrahera från kärnproblemen i nyliberalismen, som att vi har de snabbast växande klyftorna i hela OECD. Samtidigt har socialdemokratin länge svalt betet och försökt spela högerns spel istället för att fokusera på de grundläggande problemen i vårt ekonomiska system.
Det är inte bara SDs ”alternativmedia” och moderaternas mörkblå twittrare som drivit på denna utveckling. Även så kallade ”liberala” skribenter verkar tycka att händelser som att Medborgerlig samling inte får vara med på Pride, eller att SR ställer en fråga om mångfalden i herrarnas fotbollslandslag, eller att en konservativ debattör störs av kyrkklockor, visar på de stora problemen i vårt samhälle. Nyheter som dessa kan mjölkas i veckor, och väcka all den konservativa bestörtning som behövs för att hålla igång ett kulturkrig.
Inget av det här är särskilt konstigt, det är till exempel inte ”slarvigt” att moderata riksdagsledamöter attackerar media för deras klimatrapportering, det är ett medvetet sätt att både försöka förminska klimatfrågan och samtidigt driva på konspirationsteorier för att mobilisera sina väljare. Moderaterna har trots allt samma dilemma som republikanerna, och genom att SD är en del av Ulf Kristerssons regeringsunderlag så blir varje sociokulturell kontrovers som gynnar SD också ett verktyg för att genomföra fler skattesänkningar, nedskärningar, och avregleringar. Tobias Billströms plan för hur Moderaterna ska ta över makten med stöd av SD var det således ingen överraskning.
Likväl var det först med Håkan Bengtssons artikel om ”högerns 68” som bitarna föll på plats. En allt större skara inom Moderaterna vill inte bara använda SD som verktyg för att ta makten, de vill använda vinden i de reaktionära seglen för att genomföra en konservativ kulturrevolution, likt den vänstern genomförde 1968. Ett sådant samhälle kommer allt mer att efterlikna de hatiska kommentarsfält där solidariteten upphört, godhet föraktas och omsorg betraktas som svaghet.
Fortfarande skärrad av tanken på ”högerns 68” lyssnade jag dagen därpå på Jan Björklunds tal i Almedalen. Jag var inställd på att bli frustrerad, men så höll han ett humanistiskt tal om öppenhet, olikhet, internationellt samarbete, och om hur han aldrig kunde förhandla med SD. Till min stora överraskning kände jag en våg av lättnad. Jag kände att – som Kalle Lind uttryckt det – ”Jag har börjat sympatisera med människor som har helt andra idéer än jag om hur samhället bör organiseras – för de drivs i alla fall inte av ett uttalat svaghetsförakt.”
Men här finns ett problem. När en plötsligt börjar känna sig tacksam att liberalerna inte vill stödja sig på rasister blir det lätt att inbilla sig att man ”är på samma lag”. I den stunden tänker man inte på att Björklund vill sänka skatterna för höginkomsttagare, sänka lägstalönerna, försvaga anställningstryggheten och avskaffa flygskatten. Plötsligt framstår C och L som de rimliga partierna i ”mitten”. På så sätt har högern lyckats normalisera sin ekonomiska politik. Spelplanen har förskjutits, och högerns taktik har fungerat.
Humanismen som Jan Björklund och Annie Lööf stundtals ger uttryck för går inte att sammanföra med deras ekonomiska politik. Tvärtom bäddade den nyliberala urholkningen av välfärdsstaten för SD, genom att erodera den gemensamma solidariteten och tryggheten i samhället. När socialförsäkringarna försvagades, och logiken av val och konkurrens introducerades i sjukvården och skolan blev normen ”var och en för sig själv”. Om ditt barn inte hade en bra skola, varför hade du inte gjort något åt det? Vi slutade se på allmänna nyttor som något samhället skulle tillhandahålla åt alla. Istället blev det en begränsad vara som vi behövde konkurrera om. I detta nollsummespel minskade tilliten, framtidstron försvagades, och missnöjet bredde ut sig när folk kände hur samhällets golv sviktade under deras fötter.
Att fortsätta på den inslagna vägen av utsträckta händer vore därför djupt destruktivt. Det fanns en tid när man kunde regera med C och L, men den är förbi. Att sätta sig i en storkoalition skulle innebära att behöva kompromissa bort fackliga rättigheter, skatter och – kanske viktigast av allt – vår möjlighet att måla upp det samhälle vi själva skulle vilja bygga. Det skulle bidra till den fortsatta högerförskjutningen av det politiska spektrumet, just som det gjorde i USA när Obama försökte kompromissa med republikanerna. Kvar skulle ”den enda oppositionen” stå och växa ännu mer i takt med att klyftorna ökade i det ”vänsterliberala etablissemangets” Sverige.
”När Socialdemokraterna inte vågar säga att kapitalet har makten, kan högerpopulisterna i lugn och ro påstå att det är PK-eliten som bestämmer allt” – Populistiska manifestet.
Mönstret från Kansas går igen. Högern har vänt upp och ned på klassbegreppet. De har beväpnat sig med människors ilska och riktat den mot den kulturella ”eliten”. Vi befinner oss i ett tvåfrontskrig mot denna berättelse och ojämlikheten som bäddade för den. Men ilska måste inte vara destruktiv, istället kan den motivera till kamp mot orättvisorna som genomsyrar vårt samhälle. För makten ligger inte hos kultureliten, den ligger hos kapitalet, och det är dit vi måste vända ilskan om vi än en gång vill bygga ett jämlikt och hållbart samhälle.
John Mogren Olsson
Bild: Sage Ross – Own work, CC BY-SA 3.0
