Utan suffragetterna, ingen rösträtt för kvinnor. Utan en stark feministisk rörelse, inga jämställdhetsreformer. Det menar Libertas Johanna Mårtensson och Madeleine Bengtsson som går i polemik med socialdemokratiska företrädare som – återigen – ropar om rättning i leden. Foto: Alamy

 

 

Feministiskt initiativ (F!) spirar i vårsolen och växer för varje dag. Medlemsantalet är nu större än SD:s och opinionsmätningar vittnar om hur partiet närmar sig fyraprocentsspärren. Den feministiska våren är här! Feminismen har, tack vare klassiskt folkrörelsearbete, seglat upp som en reell valfråga. Det senaste exemplet såg vi i lördags när Stefan Löfven i Ekots lördagsintervju lovade rätt till heltid inom offentlig sektor.

 

Vad som nu sker är något vi ska glädjas åt. Både att Stefan Löfven lyssnar på Handels, HRF och Kommunals kritik av den socialdemokratiska arbetsmarknadspolitiken och att ett feministiskt parti vinner framgångar i opinionen. Vi ska hylla, stötta och fira med alla i den feministiska rörelsen för framgångarna. Det borde nämligen ligga i allas vårt intresse. Men vad gör istället vissa socialdemokratiska företrädare? Avråder medborgarna från att rösta på F! och lägger stor energi på att skriva ut dem från det seriösa politiska samtalet. Senast i raden är kommunpolitikern och SSU-distriktsordföranden Jesper Lindholm, som i ett blogginlägg gav 10 skäl för dem som funderar på att rösta rosa att låta bli. Andra som uttalat är sig Göran Greider och Daniel Suhonen.

 

Arbetarrörelsen har tyvärr en pinsam historia av att negligera feminismen. Att beskylla feministerna för att splittra en – i den framförallt manliga vänsterns ögon – enig rörelse. Men vem är det som splittrar egentligen? Det ligger en enorm makt i vem som har tolkningsföreträdet i splittringsfrågan.

 

Lindholm menar i sin text att det F! idag reagerar på är i huvudsak borgerlig politik. Det håller vi med om. Problemet är att F! grundades i april 2005 – när socialdemokraterna fortfarande satt i regeringen. Varför då? Kan det bero på att den politik som bedrevs då inte tog sexismen, mäns våld mot kvinnor och ojämställdheten på allvar? Att det rent av var borgerlig politik som genomfördes?

 

Vidare framhåller Lindholm de feministiska reformer som vänstern, med S i spetsen, har genomfört genom åren. Att det var vänstern som införde föräldraförsäkringen, till exempel. Men det är ju idag samma vänster som vägrar individualisera försäkringen, den reform som sannolikt skulle ha störst inverkan på den ekonomiska ojämlikheten mellan könen. Lindholm för också en delvis falsk argumentation när han utmålar vänstern som Sveriges feministiska banerförare. Att det var borgerligheten som var först med kvinnliga riksdagsledamöter och fixade “pappamånaderna” tycks ha glömts bort.

 

De grymma jämställdhetsreformer som S genomdrivit ska vi vara stolta över. Men vi ska inte vara så pass historielösa att vi glömmer bort den kamp som låg bakom dem och vilka andra politiska krafter som var inblandade i dess förverkligande. Den allmänna rösträtten som infördes 1919 var i sak inte helt allmän och dessutom inte enkom ett socialdemokratiskt verk. Dåtidens liberaler och starka rösträttsrörelser var otvetydigt lika skyldiga till demokratiseringen av landet. Vi ska inte köpa manlig och borgerlig historiebeskrivning (istället läsa det här. Och det här av fina Sara Häggdahl). Det är kamp som lett till utveckling. Det är när den feministiska rörelsen varit stark och bred, som vi har kunnat genomföra reformer och politik för att minska klyftor mellan könen. När radikalitet genomsyrat samhället, när arbetarkvinnors intressen varit sammanlänkade med intellektuella feministers. Så var det till exempel när Olof Palmes regering utvecklade daghemmen, aborträtten och föräldraförsäkringen. Det har varit utomparlamentariska påtryckningar som tvingat fram reformer. Socialdemokratisk jämställdhetspolitik har inte skapats i ett vakuum. Som feminist är det viktigt att ha detta i åtanke.

 

Arrangemang som Feministiskt forum går bra. Att kalla sig feminist (punkt) är också godkänt. Men så fort feminismen lämnar seminarierummen och börjar närma sig riksdagskammaren, anas oråd. Det är ständigt samma konflikt som återkommer. Om hur feminismen måste vänta, till förmån för andra frågor. Klass, arbete, kapital och budget i balans måste gå först. Vi måste ju vara taktiska. Var har vi hört detta förut?

”Människor stirra sig blinda på taktiken, gå ifrån sina principer och bli oemottagliga för räsonnemang. Taktiken blir det viktigaste af allt, viktigare snart nog än själfva målet. Ja, därhän har man gått, äfven på vänster håll, i sin taktikpolitik, att man uppfunnit lämplighetsskäl att dämpa lusten hos kvinnan att skaffa sig rätt. Man har bedt kvinnan tysta ned sina önskningar, sluta upp med allt »bråk» och vara nöjd med en liten sympatiklapp i förbifarten.”

 

Frida Stéenhoff, rösträttsaktivist, i ett tal från 1905. We cannot believe we still have to protest this shit.

 

Och visst är det konstigt, konstigt att det inte är kvinnor som utgör den största grupp missnöjesväljare. Missnöjesväljare som tröttnat på ett liv med löneskillnader, maktasymmetri och våld. Journalisten Lena Sundström menade i en krönika i DN i februari att det är svårt att begripa hur det gick till när vita, arga män blev utsedda till den största missnöjesgruppen – är det egentligen inte de underbetalda kvinnorna som är mest arga? Som oftast blir bortprioriterade i offentliga budgetar och partiledardebatter?

 

F! förklaras ofta varandes utan klassanalys trots att de erkänner denna som ett viktigt om än ofullständigt verktyg. Deras politik beskylls från borgerligt håll för att vara utopisk och vänsterflummig. Och vi antar att rätten till heltid, generell arbetstidsförkortning, avskaffande av RUT – och ROT-avdrag, kritik av läxor och betyg, kommunalt veto mot friskolor och avveckling av kärnkraften kan betraktas som vänsterpolitik. När den i själva verket är feministisk. Ofta beskylls de etablerade politiska partierna för just idélöshet bortom horisonten av nästa mandatperiod. F!:s partiprogram är inte idélöst utan fyllt till bredden med politiska förslag. Läs det!

 

Istället för att banna Sveriges just nu snabbast växande folkrörelse, tala om splittring och  bortkastade röster eller avundsjukt köra insinuanta härskartekniker, borde vänstern vara så himla glad för att feminismen syns på den politiska kartan igen. Att personer som aldrig varit medlemmar i ett parti tidigare idag engagerar sig politiskt. Men framförallt: se det som en kritik av den egna politiken. Tänk om, revidera, se och lär. Om vänstern, om Socialdemokraterna, verkligen var bäst på feminism hade F! aldrig bildats.

 

Johanna Mårtensson, Madeleine Bengtsson

Libertas