I Sverige slår vi oss ofta för bröstet och tror vi är så duktiga på att ha en välfärd för alla. Visst är vi bra på många sätt, men det finns ett område, där vi ligger långt efter många andra länder i väsvärlden, nämligen tillgänglighet för funktionsnedsatta personer.

I USA finns en lag som kallas ADA (Americans with Disabilities Act). ADA är en federal lag, vilket innebär att den är överordnad alla eventuella delstatslagar. I praktiken innebär denna lag att det amerikanska samhället skall vara tillgängligt för alla medborgare, oavsett funktionsnedsättning. Otillgänglighet räknas som diskriminering, vilket kan ge den ansvarige böter som lägsta straff.

Nedan följer exempel på tre mycket konkreta följder en sådan lag kan få för en blind person och som är till otrolig hjälp och gör det enklare och mindre riskfyllt att klara sig själv.

När jag en gång skulle åka spårvagn i Denver Colorado, upptäckte jag två av dessa fantastiska exempel. Biljettautomaten hade inte bara talsyntes, utan var även märkt med punktskrift, med mycket tydliga, taktila pilar till de rätta knapparna. I Sverige har t ex SJ:s biljettautomater varken tal eller punktskrift och knapparna är touch-knappar på en skärm, dvs de är omöjliga för en blind person att använda.

På perrongen i Denver fick jag min andra glada överraskning på bara ett par minuter, nämligen ett mycket tydligt ledstråk som jag kunde känna med min vita käpp och som hindrade mig från att oavsiktligt kliva ut på spåret. Ledstråket bestod av plattor som jag tror var gjorda av ett gummi- eller plastaktigt material med mycket tydliga räfflor, vilket dels gjorde det enkelt att känna, men också att höra skillnad på material under käppens tipp. Jag fick en känsla av att materialet som användes inte heller slits ut särskilt lätt och jag tror inte heller det blir alltför påverkat av snö och is. De ledstråk vi har i Sverige är ofta gjorda i ett material som mycket liknar omgivningens stenläggning och som lätt blir utslitet.

Mitt tredje exempel är det som ligger mig varmast om hjärtat, nämligen det faktum att man i USA får ta med sig sin ledarhund in på alla restauranger och affärer, enligt ADA. Då jag berättar för amerikaner att vi i Sverige kan bli utslängda från en restaurang om vi har med våra ledarhundar, möts jag av bestört förvåning. För dem är det helt otänkbart att stänga en person ute för att hen har ledarhund. ADA föreskriver tydligt att en person med ledar-, signal- eller annan service- eller assistanshund (service animal) skall beviljas tillträde till all privat affärsverksamhet såsom affärer, restauranger, sportanläggningar, taxibilar etc. Lagen är mycket tydlig med att “A service animal is not a pet”, d v s att t ex en ledarhund inte är ett husdjur, enligt ADA. I Sverige har vi ingen lag som ens liknar dessa föreskrifter. Livsmedelsverket rekommenderar en restaurangägare att tillåta ledarhundar, men det är upp till ägaren om hen vill tillåta mig och min hund att vistas i hens lokal eller inte, och jag tror inte att andra servicehundar är inkluderade i dessa rekommendationer, tyvärr.

Lagar liknande ADA finns i de flesta västländer, som t ex länderna som ingår i det brittiska samväldet. År 2006 antog FN en konvention för personer med funktionsnedsättning, som tar upp inte bara tillgänglighet utan även allas rätt till ett skriftspråk (punktskrift ingår i detta), rätt till information med mera. Sverige har skrivit under denna konvention, men vi har långt kvar innan vi lever upp till dess krav.

Fram för en svensk motsvarighet till USA:s ADA! Gör vårt samhälle tillgängligt för alla enligt lag!

Helena Fridlund

S-studenter i Dalarna, Cuprimontanus