Idag är det 70 år sedan signerandet av Parisavtalet och grundandet av det som idag är den Europeiska Unionen. I 70 år har fred och demokrati härskat i större delen av Europa. Detta på en kontinent där blodsutgjutelse och krig varit det normala i århundraden. Låt oss därför fira denna dag och kämpa för dess framtid.

Den Europeiska drömmen

Drömmen om ett enat Europa är äldre än vad många tror. Den första organiserade rörelser som kämpade och propagerade för ett enat demokratiskt Europa var “Young Europe”, grundat 1834 av Giuseppe Mazzini. 

Paneuropeanismen skulle dock inte bli en etablerad politisk idé förrän under mellankrigstiden när Richard von Coudenhove-Kalergi publicerade sin bok ”Pan-Europa”. I den beskrev Kalergi idén om ett enat Europa som en reaktion mot det socialistiska Sovjetunionen och mot det kapitalistiska USA. Medan Kalergis idéer och verk innehåller starkt rasistiska, imperialistiska och konservativa idéer om svarta, minoriteter och politik så finns ändå viss värde i hans idéer om Europa. 

Under andra världskriget publicerades år 1944 det som idag kallas ”Ventotene Manifesto” av italienaren och kommunisten Altiero Spinelli. Detta dokument förespråkade ett demokratiskt, socialistiskt och enat Europa för att undvika krig och garantera Europas folk fred, frihet och ett bra liv. Spinelli räknas idag som en av den Europeiska Unionens Founding Fathers. Spinelli skulle engagera sig politiskt först i Italien och sedan i Europaparlamentet i resten av hans liv, ständigt kämpade för socialism och enighet.

Den 18e april 1951 signerades Parisfördraget vilket grundade Europeiska Kol- och Stålunionen, föregångare till dagens EU. Sex länder, Frankrike, Nederländerna, Luxemburg, Belgien, Västtyskland och Italien blev de första medlemmarna. Frankrike och Tyskland som redan utkämpat tre blodiga krig mellan varandra mellan 1871-1945, alltså 74 år varav två världskrig, lämnade rivaliteten bakom sig och påbörjade arbetet för ett fredligt Europa. Med årtiondena skulle samarbetet expandera, både i medlemmar och i politiska, ekonomiska och teknologiska institutioner. År 1993 skulle dessa institutioner och samarbeten enas genom Maastrichtfördraget till dagens EU, med det senaste fördraget Lissabonfördraget 2009.

Idag är EU den mest utvecklade politiska och ekonomiska icke-statliga organisationen i världen, med demokratiskt valda parlamentariker och en Kommission vald av medlemsstaterna och EU-Parlamentet. Samtidigt står Unionen inför många utmaningar, interna och externa. Man står vid ett vägval om Europas framtid som en enad kontinent eller som en kontinent av rivaliserande stater…

Globala kapitalet och kriser

Världen står idag inför många kriser, ekologiska, politiska och ekonomiska. Det kapitalistiska systemet har inte bara återigen satt ekonomin i gungning utan även genom konsumtionssamhället lett till en klimatkris som riskerar att utrota miljontals arter. Den politiska domänen kan ej längre hantera den ekonomiska globaliseringen, där allt färre företag äger allt mer av den globala marknaden och genom utnyttjande av konkurrerande stater undviker skatt och ansvar.

Det är denna utveckling där ekonomin och samhällsproblemen allt mer orsakas och sker på en global nivå som de politiska kriserna uppstår. De nationella regeringarna kan ej längre ensamma hantera klimatkrisen eller de sociala konsekvenserna av kapitalismens framfart. Det krävs globala lösningar på globala problem, något som antingen sker för långsamt eller inte alls idag.

Automatiseringen och den fortsatta outsourcingen från Europa kommer att leda till större ekonomisk ojämlikhet, där jobben inte kan ersättas i samma takt som de försvinner och där allt färre får mer makt. Det kapitalistiska systemet leder till dess egna kriser, i ett samhälle där allt kräver pengar är den med mest pengar kung. För att få pengar behöver gemene man sälja sitt arbete för att ha råd med husrum och föda. I ett kapitalistiskt system går det inte att leva väl utan att arbeta, medan skyddsnät finns, både statliga och frivilliga, räcker inte dessa för att varje människa ska få lika möjlighet till lycka. Om det då saknas meningsfulla jobb åt alla kommer detta att i längden skada både demokratin, ekonomin och människors välmående. Frihet är endast ett privilegium om det baseras på kapital.

Ett enat Europa under kapitalet?

Det finns en stark oro inom den politiska vänstern mot EU och europeisk federalism. Mycket av det bygger på uppfattningen att EU är ett liberalt och kapitalistiskt projekt och att ett federalt Europa skulle hota arbetarrörelsen, speciellt i norden. Jag menar att detta är en pessimistisk och inträngd syn. Nationalstaten är i grunden en liberal och kapitalistisk idé från den Franska revolutionen, har vi inte genom historien visat att vi kan reformera denna i grunden kapitalistiska institution? Har vi inte lyckats reformera vårt land genom politisk vilja och kamp? Vad skiljer Sverige, ett land bestående av ett tiotal landskap med helt olika klimat och intressen från Europa?

Vänstern behöver inte oroa sig för ett kapitalistiskt federalt Europa, de lever redan i en kapitalistisk värld utan starka politiska aktörer som kan garantera de sociala, politiska och ekonomiska friheter och rättigheter alla människor har. Ett federalt Europa skulle bättre kunna hantera de ekonomiska problemen med kapitalismen, de sociala problemen och de ekologiska. Europa behöver en stark enighet där Europaparlamentet får mer inflytande och makt på bekostnad av medlemsländerna som ser sina egna intressen före EUs och dess medborgare. Kommissionen skall väljas av partierna i parlamentet, inte av regeringschefer. Ett demokratiskt och federalt Europa är ett starkt Europa.

Europa måste bli en stark aktör i världspolitiken. Medan vi förr var den styrande aktören inom imperialismen, handeln och teknologisk och politisk utveckling krävs det idag att vi blir en aktiv aktör för de demokratiska och mänskliga fri- och rättigheterna. Europa kan ej vara beroende av USA för sitt försvar. En enad europeisk armé vid konflikter, kriser och som komplement till FN soldater skulle kunna ena och garantera trygghet, stabilitet och fred i både Europa och i resten av världen. I det kalla krig vi kan förvänta oss mellan USA och Kina måste EU bli en tydlig aktör som kan stå emot både amerikansk, rysk och kinesisk imperialism. Enade kan vi bekämpa terrorism, auktoritarianism, kapitalism och orättvisa.

Svaga argument mot EU

Ett av de vanligaste argumenten mot EU är att andra länders politiker ska inte få bestämma över ”vårt” land borta i Bryssel. Detta är ett nationalistiskt argument som pekar på att EU hotar den nationella suveräniteten. I kontexten av EU är detta ett vanligt och socialt accepterat argument, men om man skulle använda liknande argument mot nationalstaten skulle reaktionerna ofta bli mer kritisk. Medan detta argument förekommer mot nationalstaten av separatiströrelser så är den sociala acceptansen för argumentet mindre. Det finns alltså en motsägelse här i argumentet, det som gör den ena användningen socialt acceptabelt men den andra mindre är nationalismen. Nationalstaten och den nationella identiteten har blivit djupt förankrat i vårt politiska medvetande, det tar tid att ändra en sådan identitet på gruppnivå, tid som inte funnits sen den moderna globaliseringens tillväxt under 1900-talet.

Även påståenden om att EU är odemokratiskt är vanligt, speciellt från de politiska ytterkanterna. EU består av Europaparlamentet, som väljs direkt av medborgarna, Ministerrådet, som består av medlemsländernas ministrar, och EU-kommissionen. Utav dessa tre är endast en direktdemokratisk medan ministrarna baseras på demokratiska val i medlemsländerna. De demokratiska brister som finns inom EU orsakas av medlemsländernas vägran att ge parlamentet och medborgarna de demokratiska rättigheter ett parlament behöver för att representera medborgarna. Kommissionen tillsätts av medlemsländerna, inte av parlamentet vilket måste ändras. De nationella partierna måste sluta använda EU-valen till kampanjande av nationella frågor. EU-valen är inte nationella val, sluta behandla kampanjerna som det!

Upp till kamp!

Den socialistiska vänstern måste ta upp kampen för ett federalt och demokratiskt EU, inte ställa sig hos nationalisterna och låta den ekonomiska globaliseringen förbli obehindrad, eller ännu värre, låta den leda till fler politiska reformer i kapitalets tjänst.

Medan det har funnits och ännu finns socialistiska kritiker av EU så har det funnits förespråkare av ett enat socialistiskt Europa, däribland; Karl Marx, Karl Kautsky, George Orwell med flera. 

“A Socialist United States of Europe seems to me the only worth-while political objective today” – George Orwell

Vi lyckades reformera och skapa lycka i nationalstaten, dags att ta nästa steg mot en internationalistisk värld. Så som de gamla orden säger, “Proletärer i alla länder, förenen eder!”, låtom oss ena den europeiska arbetarrörelsen i kampen mot kapitalet, för endast enade kan vi besegra den globala kapitalismen.

Ett rött federalt Europa, med socialistiskt stöd och engagemang, skulle bli första steget mot en socialistisk värld. Europas arbetare skulle enas under de gula stjärnorna på den blå himlen.

Erik Solfors, Libertas redaktion