Hakan Günday – “Mer”

 

 

Hakan Günday har i en intervju med journalisten Julia Harte förklarat hur han bygger sina romaner på ett enskilt ord. I sin senaste roman är det ordet mer som lagt grunden för berättelsen. Vad är det då man som läsare får mer av? Mer mörker, mer cynism, mer misär än vad de flesta böcker har att erbjuda är vad som serveras, och Mer är inte en roman som vem som helst kommer att orka sig igenom. Mer är en roman som vältrar sig i de absolut mörkaste sidorna av flyktingkrisen. Det rör sig om fiktion, men bilden som ges är med vissa undantag en realistisk sådan som på ett övertygande sätt speglar den verklighet som syns i nyhetsrapporteringen. Därför är det också en viktig roman som kan och bör fungera som en stark varning om vart dagens omständigheter kan leda människor.

 

I Mer skildrar Günday dagens flyktingkris genom ögonen på den unge flyktingsmugglaren Gaza. Boken är indelad i fyra övergripande delar där varje del inleds med en kort beskrivning av de tekniker renässansmålare använde för att frammana kontraster mellan mörker och ljus. Bokens innehåll tyr sig däremot ganska stadigt till mörkret.

 

Tillsammans med sin far arbetar Gaza på en gård på Turkiets landsbygd, där de i en underjordisk container förvarar flyktingar i väntan på att de ska skickas vidare till de båtar som ska ta dem över medelhavet. Boken följer Gazas liv från barndom till vuxenliv och det är en uppväxt som gör honom mer och mer alienerad från sin omvärld. Människorna runt honom, i synnerhet de mest utsatta, blir för honom inte mycket mer än verktyg, vilka han använder för att pröva sina analyser av samhället. En stor del av romanen utgörs av Gazas inre monologer, i vilka han med en obehaglig skärpa nedmonterar det mesta av den godhet som dröjer sig kvar i hans allt mörkare tillvaro.  Ett problem med boken är att dess huvudkaraktär och huvudsakliga berättare beskriver sin omgivning med sådan svartsyn och distans att läsarens bedömning av boken riskerar att bli snarlik. När den ljusning som förväntas dröjer är det lätt att känna sig utmattad och glida ur texten.

 

Att läsa Mer sätter ens förmåga att hantera mänskligt mörker på prov. Den som hoppas på en känslomässig vändning där obehaget till slut kompenseras genom omdanande karaktärsutveckling och feel good-känslor får hitta något annat att läsa.  Boken kanske inte roar i traditionell bemärkelse men det är dock en gripande roman som i sina bästa stunder fascinerar och manar till eftertanke. Gaza är en övertygande karaktär vars resa engagerar och ställer viktiga frågor om de utmaningar samhället står inför. Det är också en mycket välskriven bok vars prosa är lättillgänglig genom en välgjord översättning av Mats Andersson. Handlingen drivs hela tiden framåt och intresset hålls vid liv då bokens karaktärer hamnar i olika sammanhang som ger nyanser åt de frågor som boken ställer.

 

Kort sagt så är Mer inte enkel litteratur. Den är visserligen fullt begriplig och skriven med ett läsarvänligt språk, men det är en bok som för vissa kommer att upplevas som allt för mörk. Bra litteratur behöver såklart inte få en att känna lycka eller hopp. Och kanske är det inte heller dessa känslor som behöver lyftas fram i den flyktingdebatt romanen är en del av. Men Gündays entonighet blir i slutändan utmattande. Kanske är detta hela poängen. För som gestaltning av hopplöshet och de mörkaste sidorna av människans natur är Mer sällsynt effektiv, och den manar som sagt till eftertanke och analys. Samtidigt hade kanske denna analys tjänat på lite mer av de kontraster mellan ljus och mörker som Günday i vissa delar av romanen ändå tycks signalera att han vill frammana. Frågan är alltså om man som läsare förtjänar någon solstråle att klamra sig fast vid, eller om Mer bara gestaltar den till synes hopplöst dystra sida av verkligheten som vi ibland också måste ta del av.

 

Fredrik Livijn

oberoende socialdemokrat

FacebookShare

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *