I Sverige råder idag medelinkomsttagarens tyranni. De halvgamla, något mer väletablerade löntagarna skär ned på sina föräldrars vårdplatser och sina barns arbetsmöjligheter för att kunna finansiera sina jobbskatteavdrag och hushållsnära tjänster. Men förväntar de sig, med röstsedel i hand, att nästa generation kommer erbjuda dem en bättre omsorg på ålderns höst? Eller kommer nästa generation rentutav utsätta sina medmänniskor för samma form av penningpennalism?

Man ska behandla andra som man själv vill bli behandlad. Dessa ord är, förutom att vara grundbulten för alla större religioner, den grund på vilken den mänskliga civilisationen vilar. Den s.k. gyllene regeln ger dock upphov till en intressant frågeställning varje gång ett barn kommer till världen. Ska barnet förväntas behandla föräldern med samma omsorg som föräldern behandlar barnet? Tidigare återgäldade barnet sin förälder genom att sköta om henom på ålderns höst. I välfärdsstaten förbyttes det personliga ansvaret för föräldern mot ett kanske mer rättvist kollektivt ansvarstagande. Men förutom att säkra sina föräldrars trygghet ska barnet även betala tillbaka genom att sörja för nästa generations välmående.

Den nuvarande härskargenerationen ligger redan på minus på den gyllene regelns balanskonto. Genom att skära ned på granngenerationernas vård, skola och omsorg, kunde de tillskansa sig sin egen lycka. Sitt monetära välstånd. Med nästan kirurgisk precision lyckades de genomföra sitt systemskifte. Var människa för sig. Detta skedde vid valurnorna. Två gånger till och med. Men frågar de sig aldrig om de grävde sin egen grav med röstsedeln? Förväntar de sig att kommande generationer ska bete sig mer altruistiskt än de själva gjorde och i så fall varför?

Löpande under de gångna deklarationsveckorna blev vi påminda om hur lite landets hög- och medelinkomsttagare betalar i skatt. Fantastiskt. För dem. Efter fem jobbskatteavdrag, en skattesubvention riktad åt bostadsrätter och villor samt diverse avdrag för husor och snickare undrar man om de inte börjat fundera över hur skattelättnaderna finansieras. Har skatten höjts på andra områden? Går ekonomin osedvanligt bra? Är arbetslösheten alldeles särskilt låg?

Vet de om att de tillhör de sista som får skäliga pensioner? Vet de om att det snart inte finns fler hyresrätter att sälja ut? Vet de om att deras barn i bästa fall kommer få en timanställning genom ett bemanningsföretag med option på att bli uppsagd på dagen? Vet de om att de kanske är den sista generationen som ser bilen som en rättighet? Känner de till personaltätheten på äldreboendet där deras föräldrar bor?

Den takt med vilken den svenska välfärdsstaten växte fram måste ha gett upphov till fartblindhet. Man hade behövt inse att det inte är utan politisk vilja som varje generation fått det bättre än den tidigare. Men skygglapparna som desillusionerat härskargenerationen stavas Framgångslandet Sverige. Kanske är det dags för dem att revidera sin självbild.

Jag är rädd att våra föräldrar i god tro satt igång en ond spiral av penningpennalism riktad från härskargenerationen mot sina granngenerationer. Där varje generation kommer bestraffa samhället hårdare än den själv blev bestraffad. En framtid där inga plantor sätts för kommande generationer och där inga träd lämnar skuggor på marken. Att rösta på sin egen plånbok är inte bara egoistiskt, det kommer drabba en på sikt. Men framför allt öppnar det dörren för en ny, mörk tidsålder.

Håkan Bernhardsson

GSHF