Det händer att vi ibland inte ser bilden framför oss om vad politik handlar. Vad innebär det att påverka andra människors liv med budgetar, lagar och regleringsbrev till myndigheter? Särskilt för ekonomer och jurister är risken stor att livet bortom staplarna och praxistolkningar blir en abstraktion.

 

Min farmor växte upp i arbetarrörelsens Sverige. Hon har levt genom alla epokerna – från det tidiga folkhemmet till 1990-talets nedmonteringspolitik. Under alla år röstade hon på Socialdemokraterna, var med i facket, betalade till Fonus, var med i Hyresgästföreningen och handlade på Solidar (som Coop i Malmö hette på den tiden det faktiskt var ett kooperativ). När min pappa och hans systrar växte upp fanns det inte vattenklosetter i lägenheten, lägenheterna var inte så stora och säkert inte särskilt billiga heller. Min biologiska farfar led med all säkerhet av posttraumatisk stress efter att ha kört ihjäl en person under sin lärlingstid som lokförare.

 

Han blev aldrig lokförare – han blev alkoholist. Farmor uppfostrade tre barn samtidigt som hon hade två eller fler jobb. Om dagarna jobbade hon i fabrik och på nätterna delade hon ut tidningar. Hennes karriär började tidigt med att breda smörgåsar som fjortonåring. Då hade hon rymt hemifrån för att hennes mor aldrig tillät henne att ha några pengar. De gick till att betala deras hyra och farmors mor tyckte om fina kläder.

 

När min farmors mor upptäckte att farmor hade ett jobb dök hon upp på jobbet och tog hennes lön direkt ifrån arbetsgivaren eftersom farmor inte var myndig.

 

Ur allt det här växte det nya samhället fram. I Malmö på den tiden fanns det fattighus ute vid Sorgenfri som kallades ”Hollywood” eftersom de var byggda av trä. Här bodde de som inte hade råd att bo någon annanstans, inhysta i träbaracker som var varma om sommaren och kalla på vintern.
På gården fanns det utedass.

 

Faktum är att Malmö under 1930 och 1940-talet inte var särskilt tilltalande. Det var en tuff arbetarstad med mycket få bekvämligheter och det är inte svårt att förstå varför staden drabbats av kravaller dryga två decennier tidigare. Under min pappas uppväxt blev det bättre. Nya områden byggdes och nya vägar mot framtiden lades på plats. Redan på 50 och 60-talet planerades och byggdes det för Öresundsbron som var på plats femtio år senare. Malmös socialdemokratiska ledningar förstörde visserligen historiska byggnader till förmån för gigantiska modernistiska boendemaskiner ute i Rosengård. På 60-talet flyttade vattentoaletten in i husen och drätselkammarens uppmaningar att inte spola ner olämpliga föremål i toaletten sattes upp. Min farmor fick barnbidrag för barnen, men började jobba som tidningsbud när barnen blivit tillräckligt stora för att vara ensamma. Hon gick från att vara kallskänk till att jobba i fabrik – med arbetskamrater och fackförening. Min pappa jobbade som springchas på en butik inne i stan. Då hade varje kvarter en butik eftersom det inte fanns särskilt många bilar. Hade en familj en bil var det sannolikt inte kvinnan i familjen som använde den för att köra och handla. Därför jobbade min pappa som springchas – en homedelivery tjänst. Kunderna ringde ner till butiken, handlade på kredit och fick varorna utkörda med cykel i kvarteret runt omkring. Så var livet utan bilen.

 

Efter skilsmässan med min biologiska farfar träffade farmor en ny man. Med honom började hon åka till Mallorca under sent 70-tal och åkte dit hela sjutton gånger fram till 1990-talet. De hade en lite mörk men helt okej lägenhet på Sorgenfri. Visst var det lite ruffigt i området men det var rent, prydligt och lugnt. Allt fanns på gångavstånd. De hade färg-tv, el-spis, pensioner, ledigheter och semestrar.

 

Allt verkade vara en konstant uppgång. Hennes nya man (att de inte är gifta innebar också något nytt – ”sambo”) jobbade på en mekanisk verkstad och fick bra betalt. Det fick däremot inte min farmor.

 

Numera är min farmor pensionär sedan 25 år tillbaka. Hennes man är några år yngre så han jobbade ett tag till efter det. Livet som 90-åring är bra men knappast lyxigt. Hemtjänsten hon behöver, sedan hon inte orkar städa hemma själv längre, kostar pengar och kommer varannan vecka. Långt mycket mindre än vad min pedantiska farmor egentligen vill. Sedan mina föräldrar blev pensionärer har de börjat hjälpa dem med att handla. Men det är tungt för farmor eftersom hennes rygg är böjd och hennes balans är dålig efter många år av stående arbete. Hennes man, som jag kallar farfar, har inte alls samma problem. Han är rörlig, spelar golf ibland. Han har besvärliga eksem efter att de tvättade händerna i cyanid, men annat än det är han klar i huvudet och står rak i ryggen. Han får dubbelt så mycket i pension som min farmor. Dubbelt så mycket. Min ordningsamma, stolta och självständiga farmor accepterar det inte. Men de har en överenskommelse. Farfar vet att hemarbetet inte är gratis. Visserligen underbetalar han henne – men för att hålla husfriden har de kommit överens om att han betalar för ett arbete som annars inte betalas för. Det är klart att han hjälper till hemma, men de har ändå en överenskommelse. För trots att min farmor skötte om en familj med tre barn, hade minst två jobb och därmed på fler än ett sätt bistod till att bygga upp Välfärdssverige så kom vi aldrig längre än till hur mycket skatt pensionärerna ska betala. Farmor sa att ”vad spelar det för roll hur mycket skatt jag betalar när jag ändå bara får ut hälften av vad han [farfar] får ut?”
Icke desto mindre är min farmor och farfars berättelse den om hur Välfärdssverige såg ut i handling. Det skulle bli bra och bättre.

 

Förödelsen efter 90-talskrisen lämnade dem något desillusionerade. Visst, de kunde köpa en bättre lägenhet till ett lågt pris men samtidigt försämrades utsikterna till ett bra liv efter arbetslivet. Farmor och farfar tillhör guldgenerationen – de som föddes runt mitten och slutet av 20-talet. Palme föddes då liksom ett antal andra framstående politiker, som exempelvis Martin Luther King jr. Deras generation kom att förändra världen. Men vad blev det kvar?

 

De såg enorma satsningar på välfärden under 1970 och -80-talen. De såg miljonprojekten, de såg hur samhället ordnades istället för upplöstes. Förstatligande av viktiga institutioner så som sprit- och apoteksmonopol. Kooperationens makt på mat- och bostadsmarknaden, kreditregleringar och lagar som begränsade bankernas makt. Det fanns sparbanker som tjänade sina kunder istället för att utsuga dem. Arbetslösa fick a-kassa, sjuka fick sjukpenning utan karensdag. Samtidigt skötte mina farföräldrar sina jobb, betalade skatt och hjälpte företagen att växa sig större och rikare. Min farmor och farfar är inte fattigpensionärer. Men när jag undrat hur politik kan förändra och vilken styrka det finns i demokratin – då tänker jag på farmor och farfar.

 

Farfars första jobb var som 16-åring på ett valsverk i Motala. Det var ett tungt skiftjobb, där ståltackor blev till armeringsjärn. De långa järnen var glödheta och mycket tunga. De skulle från en maskin till en annan med mannakraft. Det fanns ett antal olika stationer på arbetsplatsen och alla turades om att stå en halvtimme vid varje station eftersom några av dem var så heta att det knappast gick att uthärda. Facket styrde. Just det året var det fotbolls-VM och alla ville höra Sveriges matcher på radion. Lönen var på ackord så det arbete som inte gjordes nu kunde tas igen och om de var färdiga för dagen kunde de lika gärna sitta ner tillsammans och lyssna på radion. Gubbarna och pojkarna pratade ihop sig och till sist gick en av fackgubbarna in till basen och sa ”Nu lyssnar vi på fotbollen”. Självklart protesterade basen. Men gubben upprepade bara: ”Sverige spelar nu och vi ska lyssna på radion”, varpå han gick ut till arbetskamraterna och slog sig ner för att lyssna på fotbollen.
Facket styrde.

 

Det glänste i min farfars ögon när han berättade den historien. Makten låg i arbetarnas händer – om så bara för en stund. Men framtiden var påtaglig, den gick att styra.
Det var hårt, men det var värt det. Farmor och farfar blir upprörda av att höra hur det är nu. Att det har gått tillbaka. Framtiden är visserligen mer bekväm, men den blev aldrig riktigt vår. Yuppiesarna och kostymnissarna tog över. Kvartalsrapporterna och tillväxtprognoserna dominerar demokratins språk och utfall. Demokratin har reducerats till val vart fjärde år.

 

Guldgenerationens framsteg fick backa för drömmar om rock’n’roll och häftiga bilar, stora tv-apparater och vräkiga kök. Samvarons roll i livet reducerades till besök en gång i halvåret.
Farmor och farfar har nog ingen bestämd uppfattning om socialism eller kanske ens om solidaritet – trots mångåriga fackmedlemskap.

 

Istället formulerar de sig ibland med ”Det var så vi gjorde. Vi bara gjorde det”. Teorin bakom var inte så stark, men rörelsen var, och människorna var.

 

Ibland hoppas jag att jag tillhör en guldgeneration. Fast jag innerst inne vet att det nog är 90-talisterna som är det. Min generation är besvikelsen före hoppet, ilskan innan vrålet, kraftsamlingen innan slaget.

 

Världen kommer att förändras och det är inte till bankernas fördel.

 

 

Andreas Kjellander

Student i ekonomi, driver egen firma
som mediakonsult.