Libertas Johanna Mårtensson har läst Godnattsagor för barn som dricker, Marjaneh Bakhtiari (Ordfront).
Hur minns vi egentligen vår gemensamma historia? Går det att säga ”gemensam historia”? Hur blir en soldat en hjälte? Kan de som överlevt ett krig någonsin bli förlåtna? Marjaneh Bakhtiaris nya roman Godnattsagor för barn som dricker ställer frågor, ger inga direkta svar och lämnar en ockuperad av funderingar om skuld och skam. Och den för de överlevande avgörande frågan – när börjar vardagen igen?
Jag lyssnade på flera intervjuer med Marjaneh Bakhtiari när romanen just kommit ut. Hon pratar då nästan uteslutande om minnen och vardagsbestyr. Med romanen ville hon undersöka hur sorger hanteras under helt vanliga dagar i helt vanliga människors liv. Hon ville skriva om revolution, krig och död men också om vin, varuhus och yogapass. Hon menade att de som överlevt krig, revolutioner och polisvåld någon gång måste återgå till vardagen igen. Hon menar att vardagen är intressant i sig.
Romanen utspelar sig i Teheran bland ett kollektiv av människor som följs åt men samtidigt utkämpar sina egna helveten och helt vanliga och rekorderliga liv. Vi möter den gamla änkan Makrokh som förlorade sin son Kazem i kriget mot Irak. Kazem dog den allra sista veckan av kriget efter att ha varit stridande i år. Makrokh sörjer honom i ensamhet och tystnad. Hon äcklas av alla martyrceremonier för hon skickade sin son till kriget – ingen martyr. Hos Makrokh lever Kazem – inte svagare för varje år som går utan på exakt samma sätt, med exakt samma favoritmat och med exakt samma leende.
Alla romanens karaktärer har en relation till den döde Kazem och till de anonyma massorna som dött under revolutionen och kriget. De minns flickor från demonstrationer som sedan dykt upp på tidningars listor över avrättade. De minns gatorna där de första gången mötte tårgasen. De minns trappuppgången som räddade deras liv. De promenerar på torg och gator som bär namn av blod och sammandrabbningar: ”Blod blev datum, datum blev adress, adress blev vardag”.
Och samtidigt en helt annan berättelse: Kazems syskon som överlevde kriget. Som fortsätter sina liv i Teherans smog och aska. Som går på skrattyoga, som dricker för mycket vin, som oroar sig för sina barns ofrihet och som lagt kampen och ungdomsradikaliteten bakom sig. På tryggt avstånd för ett tag framöver.
Godnattsagor för barn som dricker påminner om drivkrafter och ansvar att minnas. Läs den som en skildring av Irans moderna historia! Läs den som en studie om hur vardagen dekonstrueras efter en katastrof! Läs den som en berättelse om staden Teheran som låter nya skyskrapor resa sig som gravstenar över det som en gång varit.
Johanna Mårtensson,
Libertas
