Redan tidigt på morgonen ligger Nordiska motståndsrörelsens demonstration som en våt filt över de centrala delarna av Göteborg. Staden präglas av avspärrningar, och en nervositet ligger i luften över vad som kommer att hända. Det är poliser nästan överallt, de står utspridda i klungor om fem vid platser där det kan förväntas konfrontation. Korsvägen vid Svenska mässan där bokmässan håller till, och där demonstrationen förväntas börja, råder full beredskap för vad som komma skall. Åsa Linderborg deltar i ett seminarium, där hon talar om det märkliga med begreppet tolerans. Vem vill bli tolererad? säger hon, det handlar snarare om respekt.
Demonstrationen vid Heden. Redan kvart i tolv är här massor med folk. För den som inte är välbevandrad i Göteborg är Heden ett stort fält som ligger mitt i stan, som under dagen fungerar som utgångspunkt för motdemonstranterna. Och det är inte så att det är lite folk där. Upplevelsen är att hela stan gått man ur huse för att delta. Det är en bred flora av organisationer närvarande. Kommunister, SSU, kurder med YPG/YPJ-flaggor. Vikingar mot rasism, en och annan prideflagga – till och med folkmusiker mot rasism var där. Nazisterna förväntas gå förbi runt 13:30. Men de kommer inte, och det börjar spekuleras om vad som händer. Vissa försöker få information på sina mobiler och ryktet går att NMR nog inte kommer. Runt klockan 14 bekräftas detta av att polisen på plats tar på sig sin kravallmundering och hastigt lämnar platsen. Många frågar sig vad som är på gång, ingen vet då var nazisterna befinner sig. En ensam person hoppar över kravallstaketet, och snart följer fler hans exempel. När en äldre dam runt 65 år lyfts över staketet tas beslutet att välta detta, och en folkmassa går över parkeringen skanderandes ”Inga rasister på våra gator!”. Det var magiskt.
Snart gick det upp för samtliga vid Heden att nazisterna var fast vid Liseberg och inte ens påbörjat demonstrationen. En viktig seger.
Vid Liseberg kastade några av den så kallade extremvänstern sten och knallskott. Det verkar som att ingen kom till skada. Nazisterna tröttnade på att inte komma någonstans, de insåg att deras aktion var ett fiasko. De tvingades erkänna sig som den svaga parten, den som förlorat. Folket på gatan hade vunnit.
Och det var verkligen folket på gatan. En bred folksamling så bred att den utgör definitionen av “vanligt folk”. De som stod längst fram vid barrikaderna var medelålders män och kvinnor, som sedan hjälptes åt att välta kravallstaketet och blockera nazisternas färdväg. Barnvagnar och rollatorer syntes bland massan. Alla var där. Utom liberalerna. De satt väl och mumlade om yttrandefrihet på bokmässan.
Allmänt. Polisen gjorde det man kan förvänta sig. De höll ordningen, minimerade skadorna och behöll sitt förtroende. Det som kan förväntas av våldsmonopolet i ett fritt och demokratiskt samhälle. För det ska de inte hyllas. De gjorde sitt jobb. De som ska hyllas är vanligt folk som stoppade nazisterna, och visade vad hederliga demokratiska medborgare ska göra.
Frågan är nu: vad händer i oktober? Hur förvaltas detta folkliga engagemang i de demokratiska institutionerna? Vi är långt ifrån färdiga. Fascister sitter fortfarande i vårt parlament.
Oskar Johansson
Libertas redaktion
