Gräsrötter och teoretisk utveckling är avgörande för att Sveriges framtida politik ska kunna bli vital. Nyliberalismen är färdigtänkt och borgerligheten är för toppstyrd. Men Socialdemokraterna kan bli framtidspartiet på riktigt genom att slå underifrån. Det menar Håkan Bernhardsson. Foto: Andreas Lundgren, Socialdemokraterna i Umeå

Den svenska högern har för närvarande två problem. Det första är bristen på teoretisk utveckling. I grova drag har tongivande nyliberaler genom deduktiva slutledningar reducerat ned politiken till en endimensionell fråga om marknadskrafternas överlägsenhet. Marknadskrafterna, menar högern, är urkraften som driver världen framåt. Essensen av lösningarna på samhällets nuvarande problem är att lösgöra marknadskrafterna.

Deras själva utgångspunkt är att den fria marknaden och egoistiska incitament är bättre än allt annat. Därför skyr de inte för att föreslå avregleringar, marknadslösningar och skattesänkningar som paketlösning, oavsett samhällsproblemens natur. Hög arbetslöshet? Sänk skatterna! Bostadsbrist? Avreglera! Problem med välfärden? Konkurrensutsätt!

Egentligen tillhör avståndstagandet från enkla, snabba, färdigtänkta lösningar den konservativa skolan. Burke beskrev det som: Människonaturen är invecklad, samhällets syften så komplicerade som nära nog är möjligt; därför kan ingen enkel fördelning eller ledning av krafterna vara lämplig vare sig för människans natur eller för hennes angelägenheter. Han såg politiken som en experimentell vetenskap där maktutövandet ska vila på empirisk grund och liknas vid avancerade räkneoperationer. Gärna så små räkneoperationer som möjligt för att makthavarna ska kunna erfara vilken inverkan varje reform får på den oerhört komplexa samhällsorganismen innan de går vidare med nästa ingrepp.

Jag vill inte gå så långt som att avfärda alla ideologiska modelleringar av världen. Jag vill inte heller kategoriskt avfärda alla deduktiva politiska resonemang. Däremot vill jag uppmana till en försiktighet med att försöka inordna varje aspekt av samhället i en färdigteoretiserad, förenklad mall.

Den svenska högerns, men kanske i synnerhet Moderaternas, andra problem är den organisatoriska och politiska likriktningen. Sedan Schlingmann och Reinfeldt tog över partiet har de oliktänkande, de som inte ville rätta sig i leden, rensats ut. Genom att rensa ut oliktänkande element får toppen sina partimedlemmar, som nu snarare är kuggar i ett PR-maskineri, att föra ut politiken som bestämts i slutna rum på partihögkvarteret. Hellre en dörrknackning än en diskussionskväll. Hellre en moderataffisch än en motion.

Om borgarna hade haft en ifrågasättande och vital gräsrotsrörelse så hade framtiden för deras idéutveckling sett ljusare ut. Oavsett hur skarp en tankesmedja är kan den inte bidra med lika mycket erfarenhet och visdom som tiotusen människor. Om tiotusen människor tillåts utbyta idéer fritt utan en vinande partipiska så kan de bidra med en större spännvidd av politiska förslag och idéer än en handfull skara partilojala tjänstepersoner.

Jag är rädd att valmaskinen “Framtidspartiet” för oss i samma riktning som Moderaterna vandrade. Lojalitet, hierarkier och ett högt antal knackade dörrar är eftersträvansvärt. Kritiskt tänkande, egna idéer och högt i tak är dålig press. Håll nere interndebatten till varje pris. Reducera de politiska diskussionerna till pressmeddelandepolitik och kommunikation.

Kommuniststaterna föll samman för att politiken var undermålig. Den höll inte jämna steg med omvärldens politiska, ekonomiska och tekniska utveckling. De fria demokratierna förde också dålig politik från tid till annan, men de var inte fastkedjade av totalitära, färdigtänkta ideologier. De tillät oliktänkande individer och såg dem som en tillgång snarare än en belastning. Därför kunde man anpassa sin politik efter de yttre omständigheterna.

Jag har svårt att se att Socialdemokraterna kedjas fast ideologiskt av vårt marxistiska arv. Även Vänsterpartiet har lämnat föreställningen om att Marx hade svaret på allt. Däremot behöver både Fi och MP på sikt lösgöra sig från allt för simpla omvärldsanalyser om att nästan allt ska reduceras till frågor om maktförhållanden eller solidaritet mellan generationer. Och högern behöver göra upp med marknadsfundamentalisterna för att få fart på sin idéutveckling.

Vad kan Socialdemokraterna göra för gräsrötterna? Exempelvis kan vi som parti omfördela resurser från våra parlamentariker till partimedlemmarna genom partiskatt. Vi kan försöka förändra det rådande mediala klimatet genom att framhäva att interndemokrati med högt i tak är en självklarhet för den politiska utvecklingen. Vi kan anta riktlinjer om att sprida politiska uppdrag mellan så många partimedlemmar som möjligt. Vi kan fördela mer resurser till partiets studieverksamhet.

Det reformistiska samhällsbygget tar tid. Folkrörelsebygget tar tid. Men för både Socialdemokraternas och Sveriges skull får vi inte offra idédebatten på framtida valrörelsers altare. Interndebatten inom Socialdemokraterna har tidigare i år tystats av mantrat “vad spelar det för roll att vi har den bästa politiken om vi inte vinner val?”. Jag vill vända på frågan. Vad spelar det för roll att vi vinner val om vi inte har den bästa politiken?

Håkan Bernhardsson
ordförande, Göteborgs socialdemokratiska högskoleförening (GSHF)